Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(iumlösa kyrkas Tunt. 365
runan p, har han väl i st. f. p använt b, emedan hans
H-form (b) rätt mycket liknar runan p. Möjligt är dock även,
att GieRbl är en förkortad stavning för GI€RTbl, då som
bekant 5-ljudet i forndanska handskrifter betecknas med th.
Emellertid är den lilla forndanska inskriften TOV€ GI€Rbi,
som säkerligen uttalades Tove giterdi ‘), ej utan sitt intresse.
Under det att de fyra skånska dopfuntarna i
Söder-Hvidinge, Örtofta, Sallerup och Hör2) alla hava
preteriti-formen giarpe (marten mik giarpe), och Skåne-lagen
använder giorpe, -a’, finner man i den unga runinskriften på
Asum-stenen (från omkring 1210) preteritum grerjio med e
(uttalat ce), liksom den ungefär samtidiga Gumlösa-funten
använder GI€RbI.
Orden Tove giierdi utgöra dessutom en bekräftelse på
att vokalharmoni tillämpats i fornskånskan. Enligt den
forn-skånska vokalharmonien i codex runicus (från omkring 1300)
av Skånelagen följer nämligen på en rotstavelse med o-ljud
såsom ändelsevokal e (ej i), under det att ändelsevokalen i
(ej fi) användes efter en rotstavelse med op-ljud. Detta
förklarar, hvarför Tove uttalades med -e, men däremot gicerdi
med -i. Men då Toves inskrift är omkring hundra år äldre
än codex runicus, så talar inskriften för, att vokalharmonien
för i: e (och väl därför även vokalharmonien för a : o)
till-lämpades i Skåne åtminstone hundra år före nedskrivandet
av codex runicus.
Det torde genom denna undersökning vara fastslaget,
att namnet på den stenhtiggare, som utfört Gumlösafunten,
var Tove. Men därmed hafva vi säkerligen lärt känna
namnet äfven på Lyngsjöfuntens upphofsman 3). Granskar man
dessa båda funtar något närmare, finner man nämligen dem
emellan så många gemensamma drag, att de svårligen kunna
förklaras på annat sätt än att samma hand utfört dem bägge.
Själfva formen visar det mindre. Att Lyngsjöfuntens skål
!) Det är att beakta, att Tove i de latinska orden icke på något ställe
använder bokstaven ce.
2) Äfven L. Harrie-funten har samma inskrift, hvilket dock undgått
Brunius, hvarför denna funt ej blifvit granskad af Wimmer (Dobefonten i
Aakirkeby Kirke, 14, och De danske Bunemindesmwrker IV: 1, 107 o. f.).
Lars Tynell.
8) Om Lyngsjöfunten se min uppsats: Ett stycke kyrklig konst från
den äldre medeltiden. Kyrkosången 1904.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
