Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
värdelös för skrivandet av det tidevarvs historia den
avhandlar. Dess värde är i första hand litterärt och historiografiskt.
Men i båda dessa avseenden kan den icke skattas nog högt.
Den har bevarat en rik skatt av sägner och den skänker,
vad här endast kort antytts, en ingående inblick i en stor
medeltida historieskrivares arbetsmetoder och historieuppfattning;
den bär därjämte vittnesbörd om den kunskap Valdemarstidens
främste historiker ägde om en tid, som låg hundra
år och mera före hans egen.
Undersökningarna av Saxos källor ha, såsom förut framhållits,
i allmänhet icke sträckt sig utöver tiden till Sven Estridsens
död och de torde även för denna epok icke vara helt
avslutade: Saxo har för Magnus den godes och Sven Estridsens
historia, utöver vad tidigare visats, på ett par ställen
begagnat Roskildekrönikan och Sven Ågesen, för karaktäristiken
av Sven Estridsen Adam och Ailnoths Knut den heliges
legend.[1] För tiden efter Sven Estridsen har det uppslag till
| Roskildekrönikan. S. R. D. I, 377: | Sven Ågesen. S. R. D. I, 56: | Saxo, 538, 539, 540, 543, 545: |
| Tunc Hartheknud et Magnus
rex Norvegiæ talem conditionem inter se fecerunt, et super reliqvias cum juramento firmaverunt, ut, qui diutius viveret, superstes regnum defuncti acciperet, duoque regna quasi hereditario jure possideret. Sed non post multum temporis Hartheknud obiit. Cujus morte audita, Magnus, non immemor pacti, Daniam adiit manu magna et valida. Cui occurens Sven, regis Hartheknud ex sorore nepos, filius Estrid et Ulf, quem Gambleknud interfecit, tum navali bello, tum equis, cum eo certavit, ad ultimum victus, in Scaniam fugit. Qui cum Lundis prepararet iter suum, ut in Svethiam fugeret, ecce nuntii de Seland venientes, Magnum regem defunctum nunciant. | Quippe rex Norvagiæ Magnus,
beati Olavi regis ex concubina filius, instructa classe Daniam invasit. Cui rex Sveno occurrens juxta Helghanes navale cum eo commisit bellum, in quo Magnus triumphavit, obtinuitque Jutiam, Fioniam, et Slaviam. Quem dum victor in Scaniam persequi moliretur, in Sialandia, casu inopinato, equi sternacis praecipitio, arbori illisus interiit. | Itaque (Canutus)...
conditione defectorem aggreditur, jurejurando pactus, ejus, qui prior decederet, superstiti regnum esse cessurum... In hanc pacti fidem utraque pars sacramento convenit... Canutus, cum biennio regnasset, defungitur... Quod audiens Magnus, Daniam, perinde ac sibi mutuæ pactionis lege debitam ipsiusque Canuti testamento legatam, æquis popularium animis occupat, Svenonique, cognationis rationem edenti, pristinam fœderis conditionem opponit... Igitur in Jutia prius maritima, deinde equestri pugna sinistris congressus auspiciis, utraque victus concessit in Fioniam... Sveno vero, desperatis jam rebus, in Scaniam, ut diximus, profectus, Svetiam ... revisere proponebat. Quem Magnus concitato animi impetu subsecutus, cum oppidum Alexstadiam præteriret, deturbato per occursum leporis equo, trunco, cujus prœacuti forte stipites eminebant, adactus extingvitur. |
| Adam III, 53: | Ailnoth. Vitæ sanct.dan., 85: | Saxo, 557: |
| Et cum multis virtutibus
polleret, sola ægrotavit luxuria. | Sed et, quia liberalium
non expers erat studiorum et diuinarum non incius lectionem, religionis cultum euehere non neglexit; immo sanctorum ecclesias, in quibus erant locis, regali auctoritate prouexit et, in quibus hactenus non fuerant, erexit, clerumque ac pontifices tam adaugere quam et uenerari operam duxit. | Hic quum liberalitate
illustris, beneficentia celeber, cunctisque humanitatis partibus perfectissimus haberetur, etiam sacrarum ædium condendarum ornandarumque curam intentissime edidit, rudemque adhuc sacrorum patriam ad cultiorem religionis usum perduxit. Verum hunc morum candorem sola libidinis intemperantia maculabat. Complurium namque illustrium puellarum castitate delibata, ut nullum ex matrimonio, ita complures ex pellicibus filios sustulit. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
