Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han bringar den förfallna rättsskipningen i sitt gamla skick,
åtstramar med fast hand rättens slappa tyglar och stäcker
stormännens våldsfärd. »Harald åter», skriver Saxo, »hade
endast tanke för gudstjänsten; han glömde sina egna lagars
stränghet, lät lagen sova inför alla brott och kullkastade
genom sin slappa eftergivenhet allt värn för lagens bud; han
visste icke, att rättskaffens riksstyrelse behagar Gud mera än
tom trosiver, och att ett strängt handhavande av rättvisan är
honom kärare än överflödig bön; herrans nåd vinnes
snarare genom främjande av lagen än genom offrande av
rökelse, straffade missgärningar vinna mera nåd för hans
ögon än förkrossade hjärtan, han ser hellre brottet böjt än
knäet krökt och älskar intet offer högre än försvaret av den
fattiges frihet. Väl bör konungen taga sig utav religionen, men
stundom är det honom dock till större heder att ses på
domaresätet än vid altarets fot. Detta insåg aldrig Harald;
han utmärkte sig endast genom sin kärlek till kyrkan och
religionen; han fann sig tålmodigt med de orättfärdigaste
handlingar och höll endast ringa av vad han hade lovat.
Brottet skänkte han icke blott nåd utan fritt spel; han gjorde
landet lika fattigt på lag och rätt, som han hade lovat att
göra det rikt».
Saxos teckningar av Harald Hein och Knut den helige
äga sålunda ett intimt litterärt samband med varandra. De
äro reversen och adversen på samma mynt; det danska
nationalhelgonet är bäraren av Saxos konungaideal, hans
motståndare och företrädare är åter den retoriska negationen
av detta ideal [1]. Som så ofta hos medeltida författare har
[1] Med stöd av uppfattningen, att Saxos framställning av Knut den
helige är en av hela den äldre litteraturen oberoende källskrift och att den
återgår till Absalons berättelser eller annan säker muntlig tradition, har den
historiska forskningen alltid tillmätt den ett betydande värde som historisk
källa. Dess helhetsuppfattning och mestadels även dess detaljuppgifter ha
godtagits och på olika sätt kombinerats eller smälts samman med den kunskap
de övriga källorna meddelat. A. D. Jörgensen, Den nord. Kirkes Grundlæggelse,
763. Steenstrup i Danmarks riges historie I, 477. Hans Olrik, Konge og
Præstestand I2, 96. — Saxos och de övriga källornas framställningar av Englandståget
och orsakerna till upproret mot Knut ha givit anledning till stundom häftiga
meningsbrytningar. Under det forskningen i äldre tid (P. Er. Müller,
Kritiske Bemærkninger, 164) anslöt sig till Sven Ågesens, Saxos och
Knytlingasagans berättelse om ledingsbrottet vid Englandståget och böterna härför, ha
A. D. Jörgensen, a. a., 787, och Hans Olrik, a. a., 106, samt i Historisk
Tidsskrift VI: 4, 289, VII: 3, 60, förkastat densamma och hävdat, att Ailnoths
framställning, som varken känner något ledingsbrott eller böter därför, är den
historiskt riktiga. I enlighet med Ailnoth ha A. D. Jörgensen och Hans Olrik
emellertid icke löst förbindelsen mellan Englandståget och upproret. De ha
i stället förbundit dem på ett för alla källor okänt sätt. Knut skall enligt
A. D. Jörgensen ha blivit »pirrelig ved sit uheld« och med fördubblad iver
gripit sig an med sin konungagärning. Hans Olrik varierar denna tanke:
Knut har blivit harmfull över att se sitt livs stoltaste tanke smulas sönder
till intet; till gengäld har han velat genomföra sin andra huvuduppgift
strängare än någonsin förut; måste han giva avkall på krigarära och erövringar,
så skulle hans kamp för kyrkans makt och konungadömets växt genomföras
till det yttersta; han tog nu sin tillflykt till ett styrelsesätt, som icke blott var
hårt, men i stort och smått var alldeles orättfärdigt; då brast folkets
tålamod. Ludvig Holberg, Kirke og Len, 170, och Finnur Jónsson,
Knytlingasagan, 36, ha återvänt till traditionen om ledingsbrottet och böterna. Gertz,
Martyrhistorien, 86, har åter sökt medla mellan källorna; han antager, att
åtminstone, ett »delvist Ledingsbrud« har ägt rum, och att detta givit
anledning till rättsförföljelser av nytt slag vid sidan av dem, som både före och
efter denna händelse ägt rum i anledning av kränkningar av konungens lagar,
och att alla dessa saker i förening, när till på köpet fogdarnas orättfärdighet
kom till, verkat i riktning av att framkalla och framskynda upproret. —
Egendomligt nog har man i denna polemik om Englandståget tappat bort den
älsta källans, Passios, berättelse om Olavs upprorsförsök; man har därjämte
förbisett den ovan sid. 77 behandlade tendensiösa traditionsutveckling, som
ligger mellan Passios och Ailnoths behandling av orsakerna till upproret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 08:10:19 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/htskanel/6/0117.html
