Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det tir enligt Saxo endast i Eskils fantasi, som det existerar
ett verkligt sammanhang mellan brytningen och den kyrkliga
schismen. Absalon, som hos Saxo uppträder såsom
Valdemars försvarsadvokat och bevisar hans fullständiga oskuld,
karaktäriserar i detta sammanhang också gynnandet av Occo
såsom egentligen framkallat av den privata tvisten med Eskil
om de förlorade pengarna. Valdemar är i Saxos ögon ingen
anhängare av den schismatiske Viktor IV, och Absalon kan
därför utan att göra sig skyldig till schismatiskhet ansluta
sig till konungen och i kriget ställa sig som motståndare till
sin egen ärkebiskop. »Kriget är ett illdåd, för vilket jag icke
skulle ha någon undskyllan», låter Saxo den rättrogne
Absalon säga.
Historien om Eskils plundrade tjänare, hos Saxo till en
början en underhållande anekdot, blir när skildringen når
fram till plundringens ödesdigra följder, Eskils beskyllningar
mot konungen, bakgrunden för den bild av den store
ärkebiskopen Saxo målar, en bild som många gånger
oretousche-rad gått igen i senare tiders historiska framställningar. Saxo
skildrar Eskil såsom behärskad av de våldsammaste
passioner. Lidelsefull och härsklysten, är han döv för den medling
Absalon erbjuder och väjer icke att av en lös misstanke gripa
till svärdet för att skydda sina egna och kyrkans inbillade
intressen. 1 stark självkänsla och blint hierarkiskt övermod
vill Eskil stå över konungen; »han är mera van att befalla
än lyda konungar», låter Saxo honom säga. »Han var
fräck nog», heter det på andra ställen, »att brännmärka en
oskyldig man med den svartaste misstanke» och »liksom han
haft för sed att dricka tidigare konungars blod, törstade han
nu också efter Valdemars». Saxo hopar språkets starkaste
ord för att fördöma hans uppträdande. »Eskils vanvett bröt
fram», skriver han; »genom sina falska smädelser mot
konungen lade han öppet i dagen, vilka enorma proportioner detta
vanvett tagit», »conceptte vesaniae moles». Men samtidigt
framställer Saxo Eskil som en stackare; hans våldsamhet och
vrede bli feghet och ängslan, då han möter bestämt
motstånd. Han söker sin räddning undan den fara, som hotar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
