Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dess släta, runda skål, nära övre randen, i likhet med
dopfunts-skålen från det närliggande Nevitshög, prydd med en rundstav,
är av anmälaren anträffad i Uppåkra kyrkas vagnsport.
Tvnell har om de i kyrkorna ännu förefintliga
dopfuntarna i sin beskrivning endast anmärkt: »i kyrkan». Han
synes härvid ha förbisett ett par ur kult- och kulturhistorisk
synpunkt ej oviktiga moment, till vilka de här ovan avtryckta
uppgifterna lemna bidrag. I den äldre kristna tiden förrättades
dopen utanför kyrkorna, understundom i särskilda baptisterier:
den som icke var döpt och alltså oskär tillhörde icke
menigheten och var förbjuden tillträdet till kyrkan. Vid
kristendomens genomförande i Norden var detta utvecklingsmoment redan
övervunnet; dopet skedde, efter förrättad primsignelse utanför
kyrkan, medeltiden igenom inne i densamma. Men dopfunten
fick icke därför sin plats var som helst inom murarne; med
tanke på att vad som icke var renat genom dopet icke borde
släppas längre in än nödvändigt, ställde man dopfuntarne
regelbundet så nära kyrkodörren som möjligt, längst ned i vester;
var kyrkan llerskeppig, i norra sidoskeppet, något som enligt
en av de ovan meddelade uppgifterna var fallet i Lunds
domkyrka. Annu den dag i dag står en och annan dopfunt kvar
på sin medeltida plats, och där detta är fallet, hade en
upplysning därom givetvis varit av intresse. Efter reformationens
införande ändrade sig så småningom i vissa delar den rådande
uppfattningen av dopet och därmed även dopfuntarnes plats.
Den nya svn på förhållandena, som gjorde sig gällande, har
Peder Laurensen i sin Malmöbog (fol. 58) uttryckt så, att
dopets sakrament nu icke allenast skulle vara barnen, alltså dem
orenom, nyttigt och gagneligt, utan också hanteras så, att
gammalt folk därav kunde komma ihåg vad de äro och vad de
lovat Gud; dopet skulle i enlighet därmed förrättas på danska
och hållas i hela menighetens närvaro. Reformationstiden drog
emellertid icke den fulla konsekvensen av den här uttalade
uppfattningen, som för dopfuntarnes vidkommande borde
medföra dessas framflyttande till en plats, där de kunde ses av
menigheten i dess helhet, alltså i närheten av altaret; det skedde
i slutet av 1 (»00-talet. »Varest det inte ännu är skett och dock
bekvämligen kan ske», heter det i ett reskript av biskop
Mat-thias Steuchius i Lund den 11 september 1695, »hålles
tjen-ligit, att funten eller dopstället flvttas opp i choren»
(Domkapitlets i Lund conceptbok. Landsark. i Lund). Reskriptet
visar, att den föregående utvecklingskedjan vid 1600-talets slut
var fallen ur minnet; dess följd blev de platsförändringar ifråga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
