Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några hågkomster från gamla »Hudik» av H. W. Henriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rektorns glasögon. Kommen från övre Norrland, nära
nog myndig bliven, och ovanligt lång, infann jag mig
hos honom utan andra rekommendationer än ett
vanligt prästbetyg med vitsord om bland annat »en i allo
hedrande vandel».
Med hänsyn till ålder och kroppslängd ansågs jag
möjligen snarare böra vara student än inträdessökande
i en elementarskola. Efter tagen kännedom om
förutsättningarna rådde rektorn mig att söka inträde i
»gamla trean, klassrum n:r 12».
Någon svårighet att finna skolhuset och 12 :an
erbjöd sig inte, men utanför dörren hejdades mina steg
av en oväntad högljuddhet där innanför. Jag
bemannade mig dock med mod och steg på, men vad fick
jag se!
En bråte tio- tolvåringar låg mitt på golvet. De
hade låtit sin livsglädje ta sig uttryck i »kragtag» och
skallande skrattsalvor.
Vid mitt inträde uppstod en ljudlös tystnad.
Sällskapet stirrade några ögonblick, men då jag antagligen
föreföll ofarlig, fortsattes leken.
»Och de här ska bli mina klasskamrater!» tänkte
jag i mitt stilla sinne, men efter någon minut infann
sig en annan »drasut», lika lång som jag och bara
ett år yngre men med förvärvad stadsvana och
självsäkerhet.
»Sverige är räddat», tänkte jag och slöt mig till den
sistkomne.
Provveckan gav till resultat, att jag »kom upp» i
gamla trean och fick till sidokamrat sedermera
slottsarkitekten Lindegren den minste och yngste av oss alla.
Men jag märker, att det blir för mycket sagt om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
