Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och kjolar, ocli regnet piskade ursinnigt hennes varma, rosiga
kinder, liksom vore alla höstens andar i raseri öfver, att de icke
kunde rå på denna friska vårblomma, som ensam stod där och
brann och glödde och liksom log åt och hånade och trotsade
deras ursinnes fåfänga kamp.
I kväll skulle hon få veta så mycket, så mycket och viktigt.
Under dagens lopp skulle A’gust hafva fått besked, om han finge
Per Jönssons stuga, där de hoppades få plocka in det bo, de
redan sträfvat ihop. Lyckades icke detta, skulle de få vänta till
våren med giftet, ty det var så ondt 0111 bostadslägenheter i
närheten af sågen.
Det var icke underligt alltså, 0111 Hanna, när så viktiga
underrättelser väntade henne, skyndat till mötesplatsen i mer än
vanligt god tid.
Där stod hon. som sagdt, i skum, kall och regnig kväll och
väntade glad på honom, som hon hållit af allt sedan hon var
barn och älskat allt ifrån den stund I1011 begrep hvad kärlek var.
Plötsligt stannade sågverket där nere en liten stund innan
timmen ännu var full, och Hanna förnam ett underligt sorl och
skrik från sågbacken.
•—■ Något har gått sönder! tänkte hon och väntade att snart
få se A’gust vigt klättra upp för sluttningen.
Men det dröjde och dröjde. Ingen A’gust kom och till sist
kunde hon icke bärga sig, utan ilade ner till sågverket och
trippade fram mellan de stora brädstaplarne därnere.
Där stodo dystra grupper här och livar.
— Gack inte in du! ropade en gammal man åt henne och
sökte hålla henne tillbaka.
Men det var någonting som mäktigt dref henne in i stora
såghuset. På dess tröskel sökte man ånyo hindra henne från
att gå ditin, men hon gled förbi väktaren, och 0111 en sekund
stod hon i den dystra krets som slutit sig kring det af en
kant-trissa rysligt stympade liket af en ung man.
— Stackars, stackars barn! mumlade arbetarne.
Men själf sa’ hon aldrig ett ord. Folket menade, att de
aldrig skådat någonting så blekt, som hennes ansikte blef, när
hon fick se den rysliga synen. Skrika kunde hon inte, gråta
inte heller. Hon bara såg en stund på de kära dragen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
