Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
äktenskapet. Men ingen af dem fick visa sig för honom, det
sa’ han bestämdt ifrån.
Så gick det ett par år. Sven blef liksom litet besynnerlig
i sin ensamhet, och hustrun hans omtalade en och annan gång,
att hon stundom om nätterna väcktes af att gubben låg och
suckade.
Så tycktes det en julafton som om någonting varit på tok
med gubben.
Han hade ingen ro utan gick ut och in hela dagen, tittade
gång på gång neråt vägen, som om han väntat någon.
När han trodde att ingen såg honom, smög han fram och
strök med handen öfver Heddas byrå, som ännu stod vid
sido-fönstret i stugan, liksom för att smeka det gamla träbelätet.
Och i skymningen tog han sin mössa och gick ut.
— Jag vankar ut en vändning! Kanske luften hjälper undan
lmfvudvärken jag har! sa’ han till gumman.
Men sanningen var, att han inte kunde bärga sig den heliga
aftonen.
Han ville prompt, om äfven osedd och på afstånd, se hur
hans Hedda hade det, och därför hände det också, att den gamle
mannen mellan kl. 8 och 9 på aftonen stod utanför det lilla
torpets fönster och tittade in genom rutan.
Därinne var, trots det påtagliga armodet, så ljust och
hem-trefligt.
Det unga paret hade nyss slutat sin aftonmåltid, och
grenljuset brann ännu på bordet.
Per satt där med en liten knubbig flicka i knä’t.
Där funnos inga innanfönster, så att gubben kunde höra
hvart ord som sades. Den lilla höll just på att sluta sin
aftonbön och modern stod bredvid med knäppta händer.
— Dud välsigna far å mor, mo’fa’ å mo’mo’, alla människor
å mej själf lilla fattiga barn! Do’ natt! slöt den lilla.
Men hon hade inte väl hunnit sluta, förrän dörren for upp
och i öppningen stod gamle »Styfve-Sven» och grät och skakade
som ett barn.
Och måntro den, som inte kanske på bortåt sextio år fällt
en tår, den har en stor flod att ösa ur.
Där blef en vacker julafton firad i den torparstugan, en gläd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
