Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förlorade de fatalier, vid hvilka han fäst sina största och bii sta
förhoppningar.
När han var mellan tjugo och trettio år, hängde hans hela
själ fast vid rusthållarens Mari i Stampen, och det troddes
allmänt, att han skulle få henne, fast han aldrig kom sig för att
med ens göra slag i saken medelst ett ärligt giftermål.
Så kom den nye orgelnisten och skolläraren och stack
emellan, passade sin tid och knep henne.
— Men ja’ hade ju ditt löfte i förväg? snyftade Sven, då
han träffade Mari efter hennes förlofning.
— Jaha, men du fullföljde ju inte, utan nu har du förlorat
dina fatalier! sade flickan.
— Jaså, har ja’ förlorat mina »bataljer»? mumlade
Sven-stackarn och gick sin väg.
Ifrån den stunden greps han af illvilja och hat mot alla
människor och hade inte tanke på annat än att göra folk
ledsamheter och ohägn.
Orgelnisten, som anammade hans Mari, skaffade han
rysans-värdt mycket omak på halsen samt förföljde honom i hvarenda
vrå han kunde komma åt.
Där hölls aldrig en stämma i socknen, vid hvilken någon
fördel tillerkändes orgelnisten, utan att Sven sökte öfverklaga
och vräka beslutet, och om han rätt inte kom någon väg med
sitt krånglande, så förorsakade han likväl med det samma
tids-utdräkt, förargelse och till och med chikan.
En dag, när orgelnisten mötte Sven ensam ute på vägen,
tyckte han, att tillfället var särdeles gynnsamt att ge honom
betaldt för gammal ost.
Och så drabbade orgelnisten på honom med käppen ocli
kringböstade honom så argt han kunde i sitt vredesmod.
— Jag ska’ ge’ dej för ditt eviga krångel, jag! skrek
orgelnisten och hamrade och sparkade, som om han gifvit sig på ett
gammalt styfspelt orgelverk.
— Tackar så möcke! Vi ska’ göra opp lekviden för
omaket vid tingsskifvan! svarade Sven i ödmjuk ton och lommade
i väg.
Nå, dä’ blef naturligtvis en rättegång efter denna bastonad.
Det var en hygglig domare, som satt den gången, och han pro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
