Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men då blef det lif i Johannes på Hökensås. Det var rätt
så när, att han nappat ner bössan och skjutit på drängstackarn,
ty Johannes hade naturligtvis Kristins fädernearf inne med sig,
ocli han ville, förstås, inte ut med pengarna.
— Kommer du fram med så’nt en gång till, så klipper ja’
bå’ flickan och dej, om det rätt ska’ ske, när I sofva! hotade
han och såg så hemsk ut, att Anders blef nästan rädd, fast han
annars inte är så buskablyg.
— Yi få hålla ut en tid till. Herren hjälper oss allt till
sist! sa’ Kristin efteråt till Anders.
* *
*
Nå, påföljande pingstafton hade Ivristin och Anders på kvällen
gått ut och satt sig bakom den stora eken, som står i bolet vid
Hökensås, en bit från ladugården.
De öfverlade, huru de skulle vända sig, och huru de skulle
reglera sin framtid, ty de förstodo grant, att det snart skulle
vara slut både med Johannes och hennes fädernearf.
Rätt som de sutto i sina funderingar, tyckte de, ätt det var,
som om någon gått i ladugårdsdörren, och när de lyddes och
tittade, fingo de se Johannes smyga fram på gatan mellan
fähuset och byggningen.
— Han ä’ ute och spionerar efter oss. Vi ska’ gå en bit
längre bort! sa’ Anders och gick med Kristin i skuggan af några
hasselbuskar, som stodo ett stycke därifrån.
De hade emellertid icke suttit länge, förrän de fingo höra
liksom ett smattrande regn, och när de sågo upp, brann det i
ladugårdens alla fyra hörn.
Det var ingenting att göra åt den saken, utan hela längan
Iades i aska, och det var med knapp nöd man kunde rädda
boningshuset.
Det kom, förstås, en hop nyfiket folk 0111 pingstdagen upp
till Hökensås, och när man började undra öfver hur elden kommit
ut, kände Johannes, att Anders såg så konstigt på honom.
Han tyckte precis, att det stod att läsa i drängens ögon:
— Dä’ har husbonden själf tändt på!
När de nyfikna sedan gått sin väg och Hökensåsfolket satt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
