Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Men hva’ ha’ di i alla fall hatat hvarandra för under en
så välsignadt lång tid? frågade någon efter en stund.
— Herren vet’et, för nå’n människa har då aldrig fått
spaning på’t! svarade Per Måns. Och så gåfvo vi oss till att
repetera upp alla möjliga rackarstreck, som de spelat hvarandra
under tidernas lopp, de hägge illvettiga snålvargarna, ty snåla ha’
de då var’t till gagn såväl Sven som Petter, det må Gu’ veta.
En gång när Petter hade knäckt sitt hen ocli låg till sängs,
gick Sven en natt fram till hans fönster och vrålade:
— Skynna er ut, godt folk, dä’ brinner i alla fyra knutarna
på eran la’gård!
Han förställde sitt målföre, den ledingen, så att Petter anade
ingen argan list, utan rusade upp ur sängen och kom i
förskräckelsen inte ihåg, att han hade ett knäckt lien att ryckas med. Han
hade heller inte tagit mer än ett flängande utåt golfvet, förrän
han dråsade omkull och bröt benet riktigt och reelt på två
ställen. Men så fort det andra husfolket bara tittat ett enda tittande
tit genom fönstret, begrepo de bums, att det var lurilej och
djäklastreck af Sven.
— Tänk ändå, att han kunde lura ut’et så knepigt och
ill-slugt, att han kunde få Petter att bryta benet! lät Per Måns.
— Åh, den som vill göra ondt och fördärfva sin nästa, har
skam te’ läromästare, och han ä’ inte stort sämre än en
professor eller en häradshöfding! inföll en annan.
Och det höllo vi med om.
Nå, se n hade Petter stämt Sven för sveda och värk ocli
mera sådant. Men han fick aldrig fulla bevis, utan bara
»bindande liknelser, di kallar’t. Processen varade ett par år och
höll på att rent af fördärfva dem bägge två.
Sålunda hade de hushållat med hvarandra i bortåt fyrtio år
och bara tänkt på att förgöra den ene den andre.
Emellertid låg det där benbrottet och grodde i Petter samt
manade honom dag efter dag till liämnd. Han kunde aldrig se
Sven utan att han genast efteråt tittade ner på sitt sneda och
krokiga ben och värdt full af vredesmod och ursinne. Och så
underligt var det väl inte heller, ty han hade verkligen genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
