Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
spektaklet blifvit bra illavuren i underredan, som man säger, ocli
det var verkligen med nöd lian efter den betan var i stånd att
göra ett reelt dagsverke.
Han kom emellertid icke på länge åt Sven. Denne aktade
sig ocli var på sin vakt. Men då tänkte Petter till sist som så, att
eftersom ju Sven ocli lians hustru egentligen och enligt skriften
voro ett kött, så kunde han gärna drabba uppå henne med sin
liämnd. Det skulle svida lika rasande i skinnet på hennes man,
mente han.
Så gick han då en mörk kväll på eftersommarn ett år eller
två efteråt och lade sig på lur i Svens björkdunge. Han visste
att Kajsa ovillkorligen den kvällen skulle fram där, då hon
återvände från ystekalas hos skolmästarns.
Och Kajsa kom också omsider traskande i mörkret och
minnande på en sångvers, såsom man ju ofta brukar, när man är
ensam ute och går i mörker. Ty 0111 nå’t skainstyg eller dylikt
samtidigt är ute och färdas, så kan det ju inte göra en nå’t
ohägn, när man sjunger sånger.
Mon Petter lät, minsann, inte dupera sig af nå’n sång.
Rätt som Kajsa trippade fram i sin oskuld, mätt och
lycklig af kaffe och dopp, snarade Petter henne med en oxtöm och
hissade upp gumstackaren i en björk. Och det gick så kvickt,
att hon knappt visste ordet af, förrän hon dinglade mellan
himmel och jord med repet 0111 veka lifvet. Ja där hängde hon och
gallskrek så förfärligt att hon nästan totalt mistat andan, när
folk till slut kommo till och skuro ner henne.
O111 denna »Kajsas himlafärd», såsom tilldragelsen sedan
nämndes i orten, processade gubbarne ett par år och åsamkade
hvarandra förluster och tidspillan.
Usch, man skulle kunna skrifva en hel bok 0111 allt det elände,
som Sven och Petter i Kilabo gjorde hvarandra i sin ilska och
sitt hat.
Deras mellanvarande och uppträdande mot hvarandra visar
emellertid hur uselt och vrångt människohjärtat kan vara till och
ined hos landbofolk, som eljest för det mesta, gu’alof, låter
gudsfruktan och sedlighetskänsla något så när bestämma öfver sina
tankar och gärningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
