Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vedernamn.
En tid voro de alldeles topp galna med att lägga- öknamn
på hvarandra här i socknen. Här fanns knappt en reel karl,
som inte hade fått sitt »klälcord», som man säger, och många
af dem gå än i dag och bära på de där namnen.
Flerfaldiga af vedernamnen voro inte så rasande illa
påhittade, vftan djädringen så roliga. Men för den, som fick ett
sådant sig tillagdt, voro de förargliga, emedan de vanligen
påminde om något visst moment i vederbörandes lif, då han inte
burit sig riktigt korrekt åt, då han begått en mer eller mindre
redlig handling eller eljest på något sätt gjort sig löjlig eller
öfvat »stollastöcken».
* ... *
Gamle Lars i Stafsbygget stal en gång bara så lite som
en vagnsaxel, och besittingen fick inte karlen sen heta »Axelsson»
i all sin tid.
Det namnet och den händelsen grodde sen så in sig i
folkmedvetandet, att så fort man fick höra någon annan, som hette
Axelsson, var man alltid tillreds att säga:
— Jaså, den stackarn har också gjort sig olöckli’ på en
vagnsaxel! Jojo, Lasse i Stafsbygget har nog många medbroder
i världen!
Johan i Fällan fick heta »Svanselin» i hela sin tid för att
pojkarne kommo öfver honom en gång framme i kyrkostallet,
när han hölls med att stjäla tagel till en pisksläng ur svansen på
en annans häst.
En vårmorgon gick Gustaf i Påbo ut med bössan för att
nedlägga en hare, som han varsnat borta i en aspdunge. II ur
i hundingen han vinglade och krängde med geväret, råkade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
