Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Nå’t »starkt» får ni inte ta’ med i mitt sällskap, men
mat så möcke’ ni vill, och jag ska’ hjälpa till att bära’n.
— Det varder sagdt! lät Petersson.
Klockan tu på morgonen möttes vi hos Petersson, som stod
på sin förstugubro med en skock sockerdricksbuteljer vid sina fötter.
— Gu’ mor’n, gubbar! hälsade han. Kan du stoppa nå’ra
af de här läskedrycksflaskorna i dina fickor, Bengtsson?
— Ja’ hjärtans gärna. Dä’ va’ då snällt, att du inte tatt
annat med dej! mente Bengtsson och körde ner en flaska i hvar
af sina stora rock- och byxfickor.
Så laggade vi af med eldvapnen på axlar och väskorna fulla
af rika liåfvor.
— Var lugn du — hviskade Petersson i mitt öra — var
lugn, det är »monium» i flaskorna, fast jag girat korkarna med
tråd och satt etiketter på dem för att lura Bengtsson.
Just som vi kommo in på jaktmarken och skulle ihop med
att släppa hundarne i en backsluttning, halkade emellertid »broder»
Bengtsson i den våta ljungen och dråsade baklänges, så att det
sang i marken och skottet brann af.
En Guds lycka var det, att hvarken jag eller Petersson stodo
i skottlinjen i den stunden, ty då hade hundingen tagit oss.
Men Bengtssons ena hund stod där, och just som skottet skrall,
började han att tjuta som om han fastnat i en gärdesgård.
— Dog han? stönade den fallne brodern.
— Nä’, men svanslös blef han för tid och evighet! svarade
Petersson.
Den underrättelsen tröstade synbarligen Bengtsson, och vi
reste honom upp.
Då värdt det emellertid uppenbart att han i fallet krossat
den » so eker d ri cksfl ask a» som hvilat i hans revolverficka. Vätskan
rann ner åt hans pantalonger och den dyre brodern luktade som
ett drankkar. Men han hade snufva, så han kände det inte,
som lycka var.
— Ni ska’ få se, att jag skurit mej fördärfvad också af
glaset! jämrade han.
Och när vi tittade noga efter, så strömmade det verkligen
både brännvin och blod af den gudsmannen, h vadan vårt jaktnöje
började på ett särdeles olycksdigert sätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
