Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Det blir pengar för så’nt!
— Ålija, visst får en röra sej mä’ lite grand, men förtjänsten
kan ibland bli rätt klen, ocli den här gången gick det inte så
bra. Det ä’ därför som jag nu krasslar mej hem på det här
billiga viset, meddelade främlingen. Under sådana och dylika
samspråk blef vo de omsider allt bättre och bättre bussar, så att
kreaturshandlarn till sist anförtrodde Kalle, att han hade inte
just så lite pengar på sig.
— Men dä’ är inte miria på långt när alla, för dä’ är mest
andras och lånta medel jag vånglar med! slöt han.
Gu’ vet hvad Kalle härvid kom att tänka på, men han
började köra allt sämre och sämre och de blefvo betydligt efter
Gustaf, hvars vagnsrassel hördes mer och mer i fjärran.
— Kamraten kör ifrån oss! påpekade främlingen.
— Ah, vi finna honom nog framåt Iiook; hans häst ger
snart tappt!
Så gick det ett par fjärdingsväg under ömsesidig tystnad,
men när de kommo till en af de skarpa brinkarne, som finnes
midt i mons ödsligaste del, föreslog Kalle att de skulle gå
uppför densamma.
Hvad som där utspelades i novemberkvällen, det blir en gåta.
Gustaf yttrade väl mången gång att han, som satt och
lurade och sof i häcken, medan märren hans gick sin jämna lunk,
väcktes upp af ett skrik, som han tyckte komma från väster, från
det håll i skogen, där ån rinner fram bakom en hop skrofberg,
där ufven och spöken och räfvar sades lia’ sina tillhåll. Men han
hade då inte lagt vidare märke till det, och han hade inte heller
hört mera än ett enda rop.
En stund efteråt fick han emellertid höra hur Kalle kom
körande efter, så att det sang i vägen. Och så kommo de åter
i sällskap bortåt Snoarp till.
■— Dä’ va’ hundan hvad du blef långt efter där borta!
Hörde du inte hur jag hojade på dig! sa’ Gustaf, när Kalles häst
kom fram med sin nos i hans häck.
— Nä’, ja’ satt och somnade och då gick hästen som han
ville, den drummeln!
— Har du inte hört ett ledt skrålande i skogen, Kalle? Jag
blef änna liksom rädder!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
