Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en barbarisk karl var det i alla fall, som aldrig lät liustru och
barn få veta ens ett nysande af sig, sa’ man.
Men äfven det pratet, som i början gick vidt och bredt och
fördes omkring af färdakarlar, tystnade snart af, och något
letande efter den bortblåste kronobergaren anställdes aldrig.
Inte kunde det heller falla någon in, att den »sjuke och
förgjorde» Kalle i Granhult hade en hand med i spelet. Utan
tiden gick. År efter år blef Kalle allt mer och mer besynnerlig.
Ingenting ville sig för honom. Nästan allt hvad han tog sig till
gick rasande. Titt och tätt råkade han i olycka med kreatur.
Två barn, som kommo till hos honom, blefvo idioter. Hustru
hans föll en vintermorgon ner från höskullen och bröt af sig
bägge benen, hvaraf hon blef fördärfvad för all sin tid.
Det var som om oturen slagit sig ner för beständigt i Granhult.
Så hände det precis tio år efter den där resan, att folket i
Granhultatrakten en morgon väcktes af den underrättelsen:
— Kalle har skurit halsen af sej, men han är inte död ännu!
Det var klart, att man sprang dit, och en ömklig syn mötte
då grannarne.
Kalle hade skurit sig i luftstrupen. Det pustade och
rosslade i halsen på’n, men lefde gjorde han likaväl. Och de
förståndigare påstodo, att därest ett riktigt tätt och bra förband lades
kring hals och strupe på’n och han genast kördes in till
lasarettet, så skulle han nog bli botad.
Nå, där blef lagdt förband, så duktigt man kunde önska
sig. Kalle lades på rygg i en bäddad spjällnick och Gustaf i
Starkebo fick sig uppdraget att forsla in sin gamle färdakamrat till
länslasarettet.
Allt gick lyckligt och efter uträkning ända tills man kom i
Sonarpa lid. Där blef Gustafs följa skrämd af en stut, som sprang
upp ur diket midt för dem, och så bar det af i sken neråt
Getamon. Gustaf var inte människa att få bukt med kreaturet,
utan det gick allt värre och värre, och just som de svängde ned
för den brink, uppför hvilken Kalle och kronobergaren skulle gå
den där kvällen, föll Gustaf ned från sin plats å framskalmen, ocli
häck och Kalle slängdes i vägen samt rullade ett långt stycke.
— Aldrig trodde jag, att jag skulle råka ut för ett så’nt
elände! plägade Gustaf säga, då han bäfvande omtalade denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
