Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Andersson i Böket åt sin första frukost. Och klockan
var half sex.
Det dröjde en lång stund innan han gick ut, ty äta tar tid.
Ordspråket säger ju också, att »man ska’ äta länge och lägga’t väl».
Nå, ändtligen kom han ut på gården. Jag stod bakom
knuten och »stoderade» honom.
Först tittade han efter hur’dan värakten skulle bli. Rätt
som han stod där och glodde sig omkring och la’ in snus,
tycktes han bli arg och dundrade, så att det hördes öfver hela
världen.
— Anna Malena!
Gumman kom ut på förstubron.
— Nå, liva’ ä’ dä’ nu igen?
— Vell du köra dina förbanskade höns ur kålalannet? Har
ja’ inte sagt dej tusen gånger, att ja’ vri’er liufvet af dom, 0111
de sticka åt kålen? Och så började han kasta sten efter dem.
— Men di få väl lof att finnas på jora, invände gumman.
— Tror du inte att jora är så stor, att dina höns få rum
på henne utan att de behöfva fördärfva min kål! röt Sven
Andersson.
Se’n gick han längre ned åt fäbacken till. Han skred sakta
fram, stannade tidt som oftast och tog af sig liättan och ref sig
i skallen. Han grunnade tydligen på hvad slags gärning han
skulle ta’ sig för tills det blef matdags igen; fast det behöfde
han väl inte fundera så skarpt på, ty gärning brukar nog inte
fattas på ett bondställe.
Men vid ladugårdsväggen stod en spade. Den grep Sven
och tittade båd’ länge och väl på’n. Se’n slängde han honom
på axeln och gick bort till ett dike, som höll på att gräfvas
bakom vedboden.
Men han hoppade inte ner med spaden i diket, utan han
blef stående vid kanten.
Djupa tankar dvaldes tydligen i hans hjärna, ty han
spottade och ref sig i nacken.
Plötsligen tycktes han ha fått den förlösande idén, ty han
grep spaden, som han slängt ifrån sig, och gick bort från diket,
mycket fortare än han gått dit. Vid la’gårn stod då hustru hans
och plockade upp en del pinnar, som lågo där, till bränsle.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
