Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Nä’, en gör inte dä’ i sådana siunder. Då gå råra timmar
kvickare än en tiondels sekund! inföll jag.
— Just så. Och inte hör eller aktar man oväder heller, sa’
Johannes.
När de så sent omsider skulle skiljas, va,r den lilla badstun
insnöad precis. Hon ligger, som vi veta, invid berget, med dörren åt
detsamma, och däremellan hade nu vräkt sej en sådan drifva, att
det inte stod i mänskomakt att komma ut.
De hade stretat och arbetat såsom för lifvet, men det gick inte.
Dörren gaf sej inte en tum. Men drifvan blef allt värre och värre.
Så hade snön bommat in dem i badstun, och där fingo de bli.
— Då var ju korfven oeh pannkakan en stor skickelse af
försynen! inföll jag.
— Jaja, dä’ va’ en himmelens ingifvelse, som Lena feck. Vi
hade kanske dött annars. Men där finns, som sagdt, en försyn, som
vakar, grät Johannes.
På måndags afton hade det dock lyckats honom att göra ett hål
i taket och komma ut, men bå’ drängen och pigan och Britta i
Stensjö hade stått ute på gården och fått se dem, när de krupit upp
i ljuset.
Aj — aj! sa’ ja’.
— Jojo men, och nu får du lof följa mej hem och vri’a ihop en
lögn för Johanna, annars blir ja’ evigt olycklig, snyftade Johannes
och darrade.
Det hade ju var’t synd alt inte bispringa honom. Jag drog på
mej stöflarna och hyfsade till mej ett grand och under tiden fick
Johannes lite fägning. Sen gingo vi ut i kvällen mot Jonsbo till. Jag
gick före och grunnade på livad jag skulle säga, och efter gick
Johannes och suckade.
I sinom tid kommo vi fram till Jonsbo och tittade i fönstret.
Johanna stod vid spisen och såg ilsk ut. En stor kittel med
vatten stod öfver elden, oeh ett baktråg med mjöl uti var ställdt på
ett par stolar bredvid.
— Hon ställer te’ bak te’ begrafningen! sa’ jag.
— Bara inte Britta allt har var’t här framme. Hon ser vådlig
ut där inne, pustade Johannes.
Just som pigan och Johanna flyttade kitteln från elden och ner
på golfvet, trädde vi in i stugan.
— Johanna, Johanna, låt baket vara och låt oss nu i stället
gemensamt lofva och prisa försynen, som så underbart räddat Johannes
och förlängt hans nådatid. Jag, eller rättare sagdt min hund, hittade
honom i dag nersnöad i Månsabo skog. Hade inte snön täckt honom
så väl, hade han var’t dö och förfrusen. Tänk att legga två dygn i
vildmarken och ändå kunna komma helfärdig hem! Tacka Gu’,
Johanna, och bekänn att du inte ä’ värd en så’n nåd. Sätt på kaffe-
2. — Siillberg, Humoresker. II.
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
