Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Linnebråten var en liten grå och bofällig, halft förruttnad
backstuga nere vid sjön. Om sommaren rodde far hennes sand till
tegelbruket, som låg på motsatta stranden. Om vintern metade han lake
och gjorde kolfat. Det mesta af sin förtjänst söp han upp, och därför
fick Lena svälta så mycket och frysa och fara illa, redan medan
fadern lefde.
Men en stormig höstkväll, när han rusig rodde mot hemmet från
tegelbruket och icke rådde med båten bland vågorna, kantrade han
där ute och gick till botten.
Modern och Lena hörde hans nödrop och dödsskrän, men: kunde
icke hjälpa.
När flickan sedan blef så till åren, att hon kunnat taga tjänst,
måste hon likväl stanna hemma för att vårda sin kranka mor och
söka tjäna in sitt och hennes bröd och klädtrasor genom att gå »på
hjälpe» i grannhället.
Och ni vet nog hvad det vill säga att »gå på hjälpe».. Det är
att .uträtta allt sådant hårdt och svårt och ledt arbete i gårdarna, som
man inte vill .befalla pigorna till.
Det är att räfsa och bära hö ur sanka mader, det är att rensa
och hacka potatis i solbadd, att klappa byk i smällkall vinter, det är
att vaka öfver döende om nätterna och baka bröd till begrafningen
om dagarna. Ja, det är med ett ord, alt mot det minsta arfvode,
som ges för mänskligt arbete, slafva om dagarna och vaka, när andra
krypa till hvila. Det är att gå »på hjälpe».
Och »på hjälpe» gick Lena i all sin dar. När mor hennes dog,
var hon för gammal alt taga tjänst. Och så stannade hon kvar i
Linnebråten och gick »på hjälpe».
Där skulle bli bröllop i Betarp. Johannes Karlsson skulle gifta
bort sin dotter och fördenskull rustades det väldiga där nere. Där
skulle naturligtvis också bykas, och Lena i Linnebråten var där, förstås,
»på hjälpe».
Två nätter å rad hade hön varmbykt, och därpå stod hon i snöyran
ner på isen och klappade byken vid en vak, som man huggit.
Måntro, där var just icke vackert att stå dagen igenom.
Händerna svullnade och voro röda som blod på henne, och våt var hon
om fotterna, så att det blaskade i hennes träskor. Men hon måste
gno på; dagen var så kort och byken så vidlyftig. Men ju längre det
led, ju underligare tyckte Lena att hon blef i kroppen. Hon tyckte,
att hon hade fått liksom en stor och kall klump midt i bröstet och
det var som om armar och ben velat somna för henne, och för hvarje
gång hon skulle böja sig ner på ena knät mot isen och doppa och
skölja klappekläderna i vaken, kändes det som om hon icke skulle
förmått att stiga upp igen.
När hon släpat sig fram till gården på kvällen, såg mor i Betarp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
