Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grant, att Lena hade försträfvat sig och var nästan säker på, att det
var nå’n sjukdom, som. liöll på att rota sig in i gummestackarn;
— En ska’ få si — sa’ hon till Johannes — att Lena. har fålt
nå’t ondt. Te’ och ma kaffet smakade henne inte. Dä’ ä’ bäst alt
ho’ får gå hem i kväll. Annars kan ho’ minsann bli ligganes här,
och dä’ skulle just bli ett grant spektakel!
— Mån tro da ! Låt henne då få gå så fort ske kan, inna’ dä
blir för sent. Ä’ ho’ sjuk oeh inte kan göra skäl för sej, så kan vi
inte ha’ henne. Steck te’ henne lite fläsk och brö’ i rappet, så ho’
kommer i väg, svarade Johannes.
Och så fick den sjuka ge sig ut i vinterkvällen.
Det var ingen, som tänkte på hur det gick med den arma, det
var ingen, som funderade öfver, om hon skulle orka Lill Linnebråten
eller ej. När hon inte var till något gagn längre, vårdade man sig
endast om att bli af med henne!
Stackars Lena!
När hon stapplande, svag och skakande af köld kom hem till sin
koja, var där kallt och eländigt.
Vattenspannen stod botlenfrusen och det hade snöat ner igenom
skorstenen. Ingen ved hade hon huggen och så jämmerligt maktlös
var hon, att hon inte mäktade klyfva några tvetar att göra upp eld med.
— Dä’ är bäst ja’ kryper ner i sängen och söker bli varm där
och hvilar mej en slund, så får jag väl snart krafter att stiga upp
och ställa till värme i spisen! tänkte hon. Och så kröp hon ner i
den kalla sängen.
Stackars Lena i Linnebråten!
På hjälpe hade hon gått i all sin dar, så långt hon kunde minnas
tillbaka. Men nu fanns där ingen, som hjälpte henne. .
Vid otaliga sjukbäddar hade hon oförtruten suttit i sakta
skridande nätter. Hvad hade hon nu för det? När hon själf kröp ner
på silt hårda och iskalla dödsläger, kom ingen till henne och lade
varma tallrikar på hennes bröst och rygg eller makade den halmfyllda
kudden till rätta under hennes döende hufvud.
Hvad hon led där nere i kölden, ensam och dödssjuk, öfvergifven
af människor, det vet ingen. Och ingen vet heller huru länge hon led.
På Betarp rustade man till bröllopet och ingen hade tid att tänka på
Lena. Det gick dag efter dag och ingen såg henne. Oeh ingen saknade
henne heller, förrän mor Kajsa i Kalfhagen en dag fick för sig att springa
ner till Linnebråten och söka skaffa Lena till »hjälpe» vid en slakt.
D.et ledde inga spår i snön fram till Lenas stuga och inga
därifrån heller.
— Ho’ ä’ nok ute å vånnas! Men efter ja’ gått vägen, kan ja’
titta i fönstret oeh se hur hon har da, tänkte Kajsa.
Men förstudörren stod öppen, Kajsa kom in i stugan och fick se
Lena ligga i sängen.
3. — Sällberg, Humoresker. IL
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
