Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ting till huset. Tacka du Gu’, att ja’ slitet som ja’ gjort, annars
hade vi inte suttit, där vi nu sittal Gå nu till ditt arbete, för
rågträdan gör sig inte i ordning själf.
Suckande gick Magnis sin väg.
Det var folket i Mofalla, som hade det här samtalet sinsemellan
en morgon häromsistens. Och Magnis hade rätten på sin sida.
Johanna var precis förbi och sjuk, fast hon inte ville vidgå
det. Hela den magra kroppen skalf, ögonen brände i det magra,
skrynkliga ansiktet. Ja, man kunde säga, att hon redan fått
likfärgen i synen.
Men arbeta skulle hon ändå. Annat gick inte an, trodde hon.
Flängde hon inte jämt och ständigt, inbillade hon sig, att det skulle
bära af till fattighuset med bå’ henne och Magnis. — —
Flitig hade hon visst i alla dar varit, men på senaste tiden,
sedan de blifvit välbärgade, hade fliten öfvergått till ett onaturligt
jäktande.
När de gifte sej, Magnis och Johanna, hade de tagits med
ett litet torp under Malmaryd. Där odlade de och våndades hvar
på sitt sätt och mådde bra. Några barn fingo de inte, och
fördenskull blef det år efter år allt bättre för dem, så att de kunde
lägga undan allt mer och mer.
Men ju mera deras lilla egendom ökades, dess vådligare blef
Johanna med sitt slitande och plitande och flängande. Hon hade
fått smaken för mammon, stackarn, och så växte begäret. När de
suttit på torpet en 20 år eller så, hade de så pass, att de köpte
Mofalla.
— Nu får vi lof ha piga, sa’ Magnis.
— Nä’, tack dui Ja’ vill va’ piga själf.
— Och dräng!
— Inte dä’ heller! Du ska få si, att jag med Guds makt
ska’ tjäna in bå’ pig- och dränglönen.
Och det blef därvid.
Då var det Johanna blef som värst. Hon värdt som en kapp-
löpningshäst i slutet af löpningen i närheten af målet.
Sådant kunde ju inte gå i längden. Ingen sömn mera än ett
par timmar då och då, bara strängt fläng och tungt arbete utom
och inom hus. Och det var underligt, att hon bara kunde hålla
ut så länge, som hon gjorde.
Men nu kom det ändå, det, 6om komma skulle. Magnis såg,
hur det stod till, och försökte stilla henne och få henne att lägga
sig, fast det, såsom vi sågo, inte lyckades honom.
När han kom hem till aftonvardsdags, låg hon framstupa ute
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
