Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lefva sin tid och fröjdas och sätta frukt. Det tyeks som om man
borde blifva god, om man hade hälsan och ägde och finge bo vid
dessa bördiga tegar och midt i denna blodrenande och friska
blomsterdoft.
Men så argt och känslolöst, så vrångt, så otillgängligt, så
otacksamt och kallt kan det outrannsakliga människohjärtat stundom vara,
att det väl icke på jorden funnits så olyckliga människor, som just
Brunemadsfolket.
Anders, som ärft den lilla men feta och fagra biten efter sina
föräldrar, var en olycklig man, fast han var mycket välbärgad.
Hemmanets skötsel tarfvade icke så särdeles mycket arbete, utan Anders,
som äfven var en rapp och skicklig murare, hade mycken tid öfver
att ägna åt detta yrke. Och han användes äfven. På långa håll
fanns det icke en rörspis, utan att Anders i Brunemad murat den,
och inga ugnar bakade brödet så jämt och väl som de, hvilka
Anders lagt.
När han därför gjort ifrån sig vårarbetet, sått de små tegarne
och sett om hägnaden, drog han ut i bygden med sin murslef och
sitt vattenpass samt tjänade in mycket pengar.
Men hustru hans var svartsjuk. Han kunde aldrig gå eller
komma, utan att hon härjade med honom på ett sätt och i en ton,
som endast ett simpelt och rått fruntimmer kan finna på och slå an.
Och Sara i Brunemad var verkligen en vådlig mänska.
— Hon har inte känslor som annat folk, lät man i socknen.
När Anders var borta, satt hon där i hemmet och inbillade sig
galenskaper om mannen och gjorde sig alldeles säker på, att han
inte idkade sitt mureri för annat än att få komina ut från henne och
kunna vänslas med andra fruntimmer.
Dåligt folk tror alltid andra om ondt.
Ja, där satt hon och lät sina nedriga tankar växa och gro och
rota sig hos henne, så att hon dag efter dag och år efter år blef
allt svårare, allt sämre och argare.
När de svarta inbillningarne blefvo så mäktiga inom henne, alt
hon höll på att kväfvas, rusade hon ut och lopp till andra elaka och
skandalhungriga kvinnor i orten, och de blåste, förstås, bara under
och gjorde henne inte bättre.
När så den stackars Anders, som trälat hela veckan, vände hem
om lördagskvällarne, möttes han icke af vänliga blickar och öm
omvårdnad, utan af detta ideliga, ohyfsade och råa gräl och obefogade
beskyllningar och förnärmelser, som gjort så många karlar till
drinkare eller själfspillingar.
En gång sa’ jag till Anders:
—; Du har allt bra trefligt och roligt och godt ibland grönskan
och blommorna i Brunemad!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
