Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Där uppstod sålunda en stunds förstämning vid middagsbordet.
Vi trodde att änkan, som satt öfverst, skulle taga till lipen. Men det
gjorde hon ändå inte. Hon hade sitt orubbade bo och änkmannen i
Slungsås att tänka på, kan veta.
Käringarna lutade emellertid sina hufvuden till sammans och
hviskade:
— En ska’ få si, att den här händelsen med lampan, som
rakade ner och slocknade i grötfatet är ett järtec-ken, att Lena aldrig
blir omgifter, rätt så bra vurninger och don hon har! Käringar ska’
då alltid vara ena djädrans olycksprofeter, hvar en har dem.
Men händelsen med lampan och sorgen öfver den fördärfvade
gröten glömdes snart.
Linus i Linneryd, som har ett hästminne och kan lusen
paseha-ser, vände bort det och gaf oss annat att tänka på.
Där kom fram talgljus på bordet och dem snoppade vi med ny-
porna, brände oss oeh grinade illa.
— Jag kan aldrig se talgljus brinna, utan att jag kommer ihåg
ett litet djädrans kolifej, som hände i vår körka en julotta för öfver
sexti år se’n, grinade Linus.
— Hva’ kunde dä’ va’? sporde vi med en mun.
— Jo, förr i världen var det inte så cirkladt eller noga som
nu, oeh en präst kunde göra lite som han tyckte, utan att nå’n män-
niska ställde till skandal eller skref te’ nå’t dumkapitel. Då läto de
sådana där gömnasister och skolpojkar predika, så att det hurrade
efter’t, utan att biskopen behöfde lägga sin renläriga näsa i blöt för
den sakens skull.
Nå, en julotta — dä är nu öfver sexti år se’n dess — lät
pastorn sin son predika. Och pojken skrek oeh gick på som en re-
dig karl.
Men så slocknade ett ljus i en fruntimmersbänk strax under
predikstolen, oeh två käringar, som sutto där bredvid, fingo för sig
att stjäla detsamma, för körkeljus ä’ nyttiga te’ mångahanda.
Gummorna smusslade till sig ljuset oeh skulle till att dela det i
allsköns ro.
Men det gick inte så lätt, kantänka.
Bryta af det rådde de med, men det var stopp för dem att få
utaf veken. Oeh inte kunde de bärga sig heller till tjänsten var
slut, ty då trodde, förstås, den ena käringen att den andra skulle
ränna i väg med hela ljuset, utan att lämna ifrån sig halfvan.
Ingen knif hade de heller. Till sist skulle de då försöka att bita
af veken. Men bägge två voro de tandlösa, så att det blef segt för
dem. De tuggade och tuggade, den ena först och den andra se’n, så
att talgen yrde om munnarne på dem, men det gick inte. De beto
och traggade hit och dit, så att svetten rann af dem, och de spottade
och hade så brådt i bänken, som om det gällt lifvet. Men veken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
