Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En skickelsediger julklapp.
De hade ingen rolig julafton nere hos torpar Erik i Vik. Men
det är, gualof, så, att efter mörker kominer det ofta ljus, och sant
är det äfven, att ingen natt är så svart, att icke någon stjärna blänker.
Stackars Erik i Vik! Han och hans gamla gumma ha nog haft
flere sorger att ryckas med i sin dar än många andra människor här
på jorden.
Fattiga hade de varit i all sin tid. Men det var då i alla fall
inte det värsta. Ty fattiga och eländiga hade deras föräldrar varit,
så den saken voro de vana vid. De hade aldrig vetat af något annat
än släp och slit och dålig kost.
Men det hade dock funnits en tid i deras gemensamma och
sträf-samma lif, då de i alla fall hoppades på samt trodde sig ha skäl att
kunna hoppas på en sorgfri ålderdom.
Det var när alla deras många barn voro små.
Visst var det mödosamt mången gång att kunna slita föda i dem
alla. Men det gick ju i alla fall, ty det är då säkert, att där Herren
ger barn, där ger han också bröd på ett underligt sätt, fast brödet
stundom kan vara groft och knaggligt.
Men när Erik och hans Malena hade dem alla små och ostyriga
hemma i stugan på Vik, så var där just inte enformigt. De blåögda
och trindlagda bytingarne kultade om på golfvet såsom kattungar
och fyllde Vik med sitt muntra stoj. Det var bortåt ett halft tjog
stycken.
— Jag undrar hvarför Herren har barnlagt oss på det här viset!
kunde Erik ibland säga, när maten inte ville räcka till vid
måltiderna.
— Tacka du Gu’ för välsignelsen. De bli så många flera om
att försörja oss, när de runnit opp och vi börja tröttna! genmälde då
Malena.
— Jaha, dä’ kan du då ha rätt i. Di bli goa å ha en gång
och få di lefva och få ha hälsan, så behöfva vi då allri’ falla
kommunen te’ last, log då Erik och satt där halfmätt och vaggade in sig i
drömmar, hur han på gamledar skulle kunna vistas än här och än
där hos de vuxna barnen samt bli ärad och krusad och må som en
prins.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
