Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nåja, Goliat flyttade till Billa och började bruka och regera
som en matador. Men nå’n afbetalning hörde Johannes aldrig af,
och ingen ränta fick han heller.
Hvarje gång den stackars Johannes kom till Goliat och i
ödmjuk ton kräfde sin fordran, svarade Goliat aldrig ett ord utan
gick emot den arme fordringsägaren och skar tänder och knöt
näfvarne och tedde sig, som om han velat strypa honom eller bryta af
honom på midten.
Då sprang, förstås, Johannes sin väg, så fort benen kunde
bära honom. Och Goliat vrålade som en åska efter honom:
— Försöker du med stämning eller lagsökning, så läs dina
böner, och bered dej te’ dö’en, innan du söker reslasion!
Så förrunno flera år, och Goliats skuld till Johannes Svensson
växte, förstås, med hvarje dag, som gick. Johannes höll på att
bli tokig, ty ingenting vågade han på laglig väg göra åt saken, och
till sist tordes han inte ens kräfva Goliat, som rent af vettskrämt
honom och som blef allt mera ilsk och barbarisk, ju mer han blef
skyldig.
Johannes blef därför inte litet glad, när Goliat en dag kom
och hviskade till honom, när de träffades vid kvarnen:
— Vill du gå te länsman i mor’n kväll och ta revers och
inteckning mä dej, så ska du få hela subbet. Jag har lånt på ett
annat håll, och så kan länsman skrifva kvittens oss emellan. Men
håll tyst mä din gång, annars kunna andra fordringsägare dyka
på mej!
Dagen efteråt strax före skymt drog Johannes gladeligen åstad
med alla sina fordringsbevis, oeh det var endast hustru hans, som
visste, i hvad slags ärende han gick bort.
Men det blef natt, och han kom ej tillbaka, morgonen
randades, men ingen Johannes syntes till. Dag gick efter dag, men
karlen vände ej åter.
Hos länsmannen hade han éj synts. Så frågade man Goliat.
— Jo, vi träffades på vägen. Han fick sina pengar och jag
mina papper. Vi brydde oss inte om länsmannen. Vi töckte dä’
va onödigt att gå dit, utan Johannes gick åt sitt håll och jag åt
mitt. Han har römt mä pengarna, förstås, lät Goliat.
Några da’r efteråt träffade man på Johannes död i skogen
med inslagen hufvudskål.
*— Når’a strykare hade var’t i närheten och sett på när ja’
flydde Johannes de många pengarna. Och så hade de mördat
honom och rånat honom, dä’ ä’ tvärsäkert, förklarade Goliat.
Man fick emellertid aldrig någon spaning på några strykare.
Men folket anade nog, hvem som kommit Johannes om lifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
