Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-—• Du har hans lif i din hand. Vill du rädda honom, så
gifter du dig tvärt med Kalle i Vreten.
Kalle var son till Goliats ende vän och supkamrat.
Och så stor var flickans räddhåga för sin far, att hon gick
in på förslaget. Hon måste ju rädda den, hon älskade.
En afton satt Axel sorgsen och förtviflad i en liten eka och
metade ute på sjön, som sträcker sig mellan Linås och Billa. Sedan
han fått veta, att Elsa i Billa icke kunde bli hans, höll han sig
mycket för sig själf och grubblade oeh liksom skydde för folk, så
att hans vänner voro nästan bedröfvade för hans skull. De hade
aldrig anat, att han tagit det så djupt med Elsa, och de befarade
nästan, att han tänkte tillfoga sig något ondt.
Rätt som Axel så satt där på sjön och hängaf sig åt
sorgsna drömmar, fick han höra gorm och högljudt prat såsom
af fulla människor. Och så fick han se en annan båt ro åt
Billa-hållet. Där sutto fyra personer i den ekstocken. Det var
Goliat och Elsa, Kalle i Vreten och dennes far. Karlarna voro
öfverlastade, och i aktern satt Elsa blek som ett lik bredvid sm
drinkarefästman.
De kommo från stationen. De ha varit i sta’n och handlat
bröllopsgåfvor, tänkte Axel, såsom sanningen också var.
I detsamma fick Goliat syn på Axel och flög upp från årorna,
knöt händerna åt honom oeh skrek:
— Ro åt helsike . . . din . . . din . . .
Mera hann han ej få fram. Den väldiga kolossen raglade
till, ekan vickade och kantrade. Män’skor och bröllopsgåfvor i
sjön.
När Axel kom till olycksstället, hade Kalle i Vreten och hans
far redan gått till botten. De hade fått slag af rus och
förskräckelse och sjunkit tvärt. Elsa flöt på sina kläder och arbetade sig
mot Axel. Goliats hufvud var ännu öfver vattnet, vanställdt af
döds-fasan och hemskt att skåda. Han försökte gång på gång tala, men
det stockade sig för honom. Först när Axel dragit Elsa till sig i
båten, tycktes hans förskräckelse ge med sig något, och när Axel
därför redde sig. att gripa tag i Goliat, tittade denne på sin dotter
och tycktes mumla:
— Ta’ honom och försona far din —
Men han sjönk, innan meningen blef fullbordad, och trots
öfvermänskliga ansträngningar lyckades Axel icke vidare få fatt i
honom.
Jaha, så gick det till. Det var en faslig händel&e, och ni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
