Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
orten än mej, så finge jag lof göra konungens höga
befallnings-bafvande och samhällsordningen den tjänsten att följa med ner till
Jonkarefållan.
Sådana ord bita sig djupt in i en människa, och i min
beskedlighet följde jag med honom, min dumbom.
Saken var den att Göran Jönsson i Jonkarefållan är den mest
framstående rackare vi ha i socknen.
Han är så mycket farligare, som han går omkring och ser ut
såsom en predikant samt är så lener i målet och så säflig i
vändningarna som om han vore ute och tiggde begrafningshjälp eller
utsäde. Härigenom har han duperat en hel hop dumt folk och fått
flera anhängare.
Här finns ingen, som kan sucka så fromt, så vackert eller så
högt som han på samlingar och bönemöten, oeh därför fanns det
åtskilliga, som höllo honom för ett skinande ljus oeh blefvo arga på
dem, hvilka påstodo, att Göran var en smiler oeh en skrymtare,
invärtes full af all världens djädrigheter.
Nu ligger Jonkarefållan afsides i en skogskant med mossar och
mader och gungfly omkring åt alla håll. Ingen vankade just dit ner,
oeh för min del har jag nästan aldrig varit där, eller vet huru där
är beskaffadt hvarken inom- eller utomhus eller hurudan terrängen är.
Men det hviskades ofta, att om man undersökte vrårna därnere,
skulle man hitta både ett och annat, både kalfskinn oeh fläskskinkor,
som kommit bort om nätterna i gårdarna och som luffare och gesäller
fått skuld för att ha tagit.
Men så fort man sa’ ett ord åt det hållet, blefvo alltid de fromma
i socknen besatta och förklarade, att »världen alltid haft sin lust i
att trampa på himlens ögonstenar».
Så fingo en sommar åtskilliga gubbar värre otur än vanligt med
sina kreatur, och det underligaste var, att fast inga sjukdomar
förspordes eller några vargar hörts af sedan femtitalet, försvann doek
det ena djuret efter det andra ute i betena.
Kalle i Målen blef af med en ettårskalf, Johan i Hägnen
förlorade en liten grann kviga och för Samuel i Skriperyd försvunno två
baggar och en rätt bra griskulting, som han släppt ut på trädan en
bit från gården.
Alla människor tyckte att det var underligt, och en stor rädd
håga blef rådande ibland oss för våra smådjurs skull.
Länsmannen förvånade sig också storligen och kunde inte begripa,
hvart kreaturen tagit vägen. Ty så klok var han, förstås, att han
insåg, att de inte gärna kunnat blifva upptagna från jorden i
brin-nandeo vagnar.
Åh, nänämen, länsmannen har klara begrepp om saker och ting.
När han därför en dag förnam de ogudaktigas prat om Göran
Jönsson och de misstankar, som riktades emot honom, beslöt han att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
