Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i löndom gå ner till Jonkarefållan oeh titta effer, om han där kunde
finna några spår efter de försvunna kreaturen. Oeh många
människor styrkte honom i den föresatsen, ty när man tänkte riktigt
efter, kunde man lägga märke till, att Göran liksom blifvit fetare i
kinderna och mera hullig, sedan stuten och kvigan och fåren och
grisen kommo bort. Man kunde nästan se på honom, att han
bestod sig bra kosthåll oeh att han icke saknade sofvel om dagarna.
Det var nu när läns- och fjärdingsmannen skulle gå ner till
Jonkarefållan, som de lurade mej att följa med genom att skräppa
med mig på sätt härofvan omtalats.
Vi smögo oss alltså dit ner genom skogen och det var, minsann,
inte närmaste väg. Regnade gjorde det också den dagen, så det
hade varit en otreflig färd redan ifrån början, om inte länsmannen
hade haft en stor och fyrkantig flaska med sig, som vi fingo hålla
oss till tidt som oftast. Det var i alla fall en välsignad flaska.
Fjärdingsmannen och jag blefvo så muntra af hennes innehåll, att vi nog
trallat i skogen, om inte länsman varit med eller vi haft ett så
viktigt uppdrag för oss.
Ungefär vid tretiden på aftonen närmade vi oss Jonkarefållan.
— Gå nu tyst, så ingen märker oss! Får han se oss, gömmer
han nog undan det misstänkta han kan ha, sa’ länsmannen.
— Da förstås! skrek fjärdingsmannen, som var bra lifvad.
— Ah, håll ditt bräkande åsnegap! röt befallningsmannen och
hötte med käppen.
Rätt som vi gingo, fingo vi med ens syn på Göran, som gick
med en svinbytta inåt hålskogen. Vi begrepo tvärt, att han nog hade
en hytta gömd någonstädes och djur i den, som han skulle fodra.
Men den sabla karlen fick i samma vefva korn på oss och gjorde
svängning bortåt en bergknatt, som befann sig midt emot en liten
mossöppning i skogen.
Fjärdingsmannen barkade efter Göran mellan träden.
:— Låt oss springa öfver mossen, så genskjuta vi karlen och
träffa honom före den fårskallige fjärdingsmannen! komderade
länsmannen.
Och så började denne och jag att skutta ut på mossen. Vi togo
rätt bra språng, och jag kunde inte begripa, att länsmannen, som är
bå’ stor och tung och tjock, kunde vara så ledig.
Men rätt i rappet stannade han och började svärja på ett sätt,
som jag hvarken kan eller vill återge.
Och så tyckte jag, alt han blef mindre och mindre. Jag trodde
i början att det var innehållet i flaskan, som förvände synen på mej.
Men när jag kom närmare, såg jag, att han hade sjunkit ner i
mossen jäms efter knäna.
Han ryckte, spottade och svor och snurrade i hålet som en
bål-geting.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
