Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
efter hare eller fågel. Tjädrar flögo upp oeh smällde med vingarna,
så att det lät som en applådsalfva på en kunglig opera. Men jag
såg inte efter fågeln och hajade inte till vid smällarna. Orrar
koxade och koketterade i granarna, men jag brydde mej inte om
dem. Tidt och tätt slank en hare öfver stigen inom lagom
skotthåll, men han fick löpa i ro för mig. Vackert var det, när solen
silade ner sina sista strålar mellan furorna. Men jag hade inte
öga hvarken för solglitter eller aftonglöd. Det sang en hel
jublande kör af vakor och trastar i den ångande skogen, och gökar
tutade trånfullt efter hvarandra. Men jag hade inte öra för klangen.
Vinden rörde ibland vid trädens kronor. Det lät som en suck
genom luften, det kom en svalkande il, mättad af linnéadoft kring
mina tinningar. Men jag aktade inte på doften och förnam ingen
svalka. Det brann i blodet, och jag, jag såg ingenting annat än
stigen därborta, just därborta längst i öster, där han kommer fram
bakom kullen. Vet du, hvad jag tittade efter så skarpt, så
längtans-fullt, så att jag hvarken hörde eller såg? Jo, jag såg efter en
liten hvitaktig schalett, som skulle glänsa fram där, en liten simpel
schalett på ett blondt, burrigt hår. Jaha, och när den glänste fram,
då var det mig, som om all världens rikdom, härlighet och lycka
löpte mig till mötes här vid stättan. Så sutto vi bak’ stenen där,
sida vid sida och glömde hela jorden, medan solen sjönk bort och
stjärnorna tindrade fram. När jag sedan en dag fört henne ner
till Jungfrugården som min hustru, hade jag under några år ingen
vakttjänst här vid stättan.
Det var min lugnaste tid. Men snart kommo de dagar, då
jag kilade hit i aftonstunden för att titta efter en liten pojkvasker,
som vände från skolan med sin lilla matkorg i näfven. Det var
en rolig tid, och jag kan aldrig glömma, huru glad jag blef hvarje
gång jag såg honom komma trippande som en ärlunge där borta i
svängen.
Jaha, du Måns, på den tiden var det roligt att sitta här på
stättan och spana bortåt den gulbruna, barrbeströdda stigen.
Men så kom en tid, då jag måste gå och lägga mig på lur
bak stenen, som varit vittne till min kärlekslycka, lägga mig på lur
med en påk i näfven oeh helvetet i barmen för att möta och märka
den, som sköflade min äktenskapslycka och bar tvedräkt, synd och
förbannelse ner till Jungfrugården. Jag råkade honom aldrig, fast
jag låg här i långa timmar oeh skalf af blodtörst, hämndkänsla och
svartsjuka. Hon hade varnat honom, kan jag tro. Han tog en
annan väg, och medan jag låg här, var han i Jungfrugård och
hånade mig tillsammans med henne. En dag försvunno de, som du
och hvar man vet. Efter en tid började jag gå hit hvarenda afton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
