Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett oriktigt exempel.
Karl Svensson i Käringabacken och hans son Johan ålo merafton
i slugan och sågo hvar för sig rätt grundrika ut. I sina vänstra
näfvar hade de hvar sin rejäla ostskifva och dråpliga brödskifvor i de
högra. Vid spisen slod Inga Lisa, gammal, mager, djädrig och led
och klarade kaffet. Gång på gång svepte hon in näfven i nederdelen
af kjolen för alt inte bränna sig, när hon lyfte af kokareloeket och
tittade efler om kaffet inte ville sjunka.
Karl Svensson yttrade aldrig ett ord, men glodde gång efter
annan på Johan, som åt med stor brådska under det han allt
emellanåt skelade åt klockan.
— Dä’ var då helgotte hva’ kaffet ä’ slyfkokt i kväll, mor!
brummade slutligen Johan.
— Hva’ har du för brådl? Har du inte tid te’ å vänta tills
tåren blir färdig, så hvilket du vill, fräste gumman och hällde en skvätt
ur kokarepipen.
— Ska’ du ut i nåra angelägna affärdér, Jo’an, efter du a så
bråder på’et? lät gubben.
— Ah, jag skulle bara göra en liten schwäng i skymningen!
— Kan tro dä’! Loekebopigan drar. Men det blir inga böxer
utå det skinnet, förstår du. Och i kväll stannar du inne, för ja’
vell tala reson med dej.
— Vi kan tala i mor’n. Dä’ kommer en go’ dag då. Och hvad
det anbelangar med Manda i Lockebo, så ä’ vi öfverens och emellan
oss är allt bergsäkert, genmälde Johan, och tog fram långstöflarne,
som stodo vid soffändan.
Men gubben kommenderade honom att sätta tillbaka stöflarna
oeh började en lång och visdomsdrypande predikan om äktenskapet
samt svor och slog näfven i bordet oeh fördubblade sig på, att om
Johan icke gjorde tvärt slut med Amanda oeh friade till Frida i
Slambo, så skulle dä’ bli annat af.
— Jaha ■—- afbröt Inga Lisa — du är så god och tar Frida,
för det har jag lofvat mor hennes. Frida har medel och doningar
och . , .
— Oeh trut och sur andedräkt och löstänner oeh illvett oeh en
mor, som skam skulle vara gla’ att kalla mamma! inföll sonen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
