Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett anarkistdåd i Snufvebo backe.
Det hade rådt en bedröfvelsens och farornas tid på grund af den
grufliga halkan på vägar och sligar, och hvilken halka de skarpa
nattfrosterna ganska bra hållit vid makt.
I städerna riskera människorna inte så mycket, ty där ha de ju
en lag, som bjuder de gathållningsskyldige att sanda de fläckar, öfver
hvilka manfolket ska’ ragla och kvinnorna trippa fram.
Men hur i all världen skulle det vara möjligt att strö sand eller
aska på våra landsvägar och stigar? Nähä, sådant går inte för sig,
och därför ramla vi också och fördärfva oss i stor skala och ganska
bastant i tider af halka.
Värst utsatta i det hänseendet äro naturligtvis vi gamle, som äro
stumma och stabbiga i benen utaf strängt arbete, gikt, giftermål och
andra långvariga och svåra lidanden.
Endast inom denna Herrans församling lågo i de dagarna många
på krankheternas läger och illgrömmade sig på grund af brutna armar
och ben samt axlar ur led.
Här hände verkligen många oeh ganska svåra spektakel.
Låt mig nu si, så att jag inte ljuger igen! Jo, det var en
onsdagskväll, som Maja i Pinutten skulle gå till småskolelärarinnan med
en kalfpannkaka.
Ar det inte vackert, när folk begåfva sina barnalärare med
pannkaka? Maja hade nu gjort en reel sådan och gaf sig i väg till
lärarinnan med kakan, medan densamma ännu var varm. Hon gick oeh
myste och var glad och tänkte på allt det beröm, hon skulle undfå
för sin rara pannkaka. Midt i vägen, i själfva trafven gick hon fram,
ty på kanterna var det halt och svårt oeh det vill till att gå säkert,
när man bär på en ömtålig och vördnadsbjudande pannkaka.
Men till sin eviga olycka mötte Maja, skam till sägandes, ingen
mer och ingen mindre än själfva länsmannen i den branta brinken,
som ligger nedanför Snufvebo. Maja skulle ned för brinken och
länsmannen skulle upp för honom. Hal var den, och länsmannens häst
sprattlade och slant emellanåt, så att den väldige hade fullt upp att
göra med att hålla honom på benen. Att se på några mötande hade
han ingen tid till för sitt körbestyr. Men Maja måste hålla ur trafven
och kom så ut på det hala. Då hon nu därtill naturligtvis måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
