Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På grund af dessa flaskor var humöret styft och storaktigt
hos folket i Nydala denna julotta. Man krusade inte ett dugg och
bäfvade minsann inte tillbaka för någonting.
I densamma stunden därför, som prästen med tillförsikt sa’
sitt amen, brakade alla karlarne i ett tempo på dörren, precis som
det gällt att storma en fästningsport. Den gamle majorens
mustascher reste sig rakt i vädret af ursinne och förbittring, han sprang
upp i en bänk och kommenderade och röt åt sina grenadörer, så
att kyrkan skalf och prästen blef som ett lärft i synen. Men det
halp inte. Ett tu tre brakade det till, den gamla dörren gaf vika
och for med dån ut i vapenhuset tillsammans med grenadjärerna,
s»m fåfängt viftade i luften med sina slöa sidogevär, medan
lutfiskoset i kyrkan blandades med moln af kalkdamm, så att det hela
tedde sig såsom Jerusalems tempelförstöring.
Aldrig har det varit ett värre lif i kyrkan än den ottan, då
man likväl hoppats, att .det skulle, bli ordning och skick.
Nänämen, det går inte att:.utrota gamla vanor och skrock
med maktspråk och fasehinknifvar. Men medelst sådana här goda
och billiga böcker går det dråpligare. Såsom uppläst och vidkändt
är och livar man sett oeh vet.
■ Nå, när folket på det viset kommit ut, blef det sedermera ett
hiskligt rabaskande vid sockenstallet, när hästarna. skulle spännas
för. Planen utanför dessa stallar tedde sig snart som ett slagfält.
Där värdt ett. spring oeh ett larm, ett ryckande i hästarna, ett
letande efter skacklor oeh ett oväsen, som gjorde kamparna vilda
och förskrämda, så att de hoppade och slogo bafeut oeh betos.
Skrik och skrän och örfilssmällar. Karlar och slädar stöttes omkull.
Ja, det var, som sagdt, liksom en bra batalj.
Karl Johan, i Svensbygd var den förste, som fick sina don i
ordning och den förste, som fick starta den svindlande hemfärden.
Ingen hustru hade han, ty han var änkeman, men grannkvinnan
hade åkt med honom, och när han nu skulle i väg, nappade han
åt sig ett fruntimmer ur skocken och hyfvade henne i släden. Det
var den rätta, tyckte han, och mörkt var det i ottan förresten.
Så bar det af förbi den gamla klosterkyrkan öfver gatubacken
och maderna, ut på sjön Rusken, som höll och låg blank. Huj,
hvad det gick. Märren låg som en rem utefter isen. Karl Johan
slog oeh smackade. Men fruntimret, som ville af, skrek och vojade
sig erbarmligen. Hon begrep, att hon kommit till fel karl. Men
Karl Johan, som trodde, att han hade: rätt käring med sig, ansåg,
att rädslan för farten kom kvinnan att böla på det viset. Därför
yttrade han ofta:
— Tåla dej du, här ä’ ingen faral
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
