Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ja, fars ord sannas!
Var det nu en yngling, som blef lifvad för affären, så drog han
upp sin egen knif och stack den kvickt som en blixt i den tomma
slida, som gubben höll fram. Och var det så, att gubben lät det ske,
var saken klappad och klar och oåterkallelig.
Vanligen lystes det sedan för de unga redan följande söndag.
— Kors i alla da’r, ropade Frida.
— Jo du, så gick det till alt stifta äktenskap i de dagarne. Det
behöfdes inte så mycket bråk och tissel och kyssande som nu för tiden.
Men gubbarna togo ingalunda hvem som helst till måg. Kom det
någon, som inte föll dem på läppen, och pekade med sin knif, ryckte
fadern undan sin slida och fräste till:
— Nej, du slecker inte dit!
— Ja, di får säja hvad som helst, men den där seden var inte
dum. Och den drog folk åt kyrkorna, så att prästerna tyckte själfva
inte illa om’et. Iblann var da riktigt spännande att si på, förklarade
Malena.
— Hvar tid har sin sedvänia. Men nog var det hundingen så
mycket anständigare än att lna med potatiskastning, som de nu göra!
hånade Fia och blängde till på Frida i Pinutten, som just i detsamma
fick sig en kärlekstolkande potatis mellan refbenen från sin ungdomspojk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
