Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ho’ sej allti’ tommer och ser skriner ut. Och ovaner ä’ ho’.o En kan
bara åka lite i lätto mä’ henne. Tacka vell ja’ då min. Atti pund
är leksaker för henne att dra’ opp för Stackebo brinkar och dä’ i
traf ändå. Jämna kast så får dä’ gå! Men så långt kan ja’ sträcka
mej, att ja’ består en rejäler köpeskål. Men inte ett öre ger jag i
mellangift. För resten ä’ ja’ inte rädder för att köra i kapp mä’
dej. Opp mä’ dej, så barka vi åsta’ en halfver fjärdingsväg! Du
ska’, min själ, få si, att min inte ä’ så lamer i bakdelen som du
tror, braverade Manuel och ryckte i tömmen och kittlade märren i
sidorna med piskskaftet för att få henne att se pigg och yster ut.
— Nå, så kör te’ då! Vi åka inte jämsides länge, utan ja’ får
väl säja ajö te’ dej, för inte får ja’ si dej mer, äss vi ska’ köra
kapp. Häf opp mej i sätet, pojkar, för skam te’ säjandes ä’ ja’ inte
liksom lite’ fuller. Men dä’ ä’ inte marknad hvar da’ och fullare ä’
ja’ inte, än ja’ kan köra kapp med hvem hundingen som helst i hela
Sveriges rikes lann! lät Masse.
Och så vältrade några drängar opp honom i sätet.
Sammalunda fingo de ock göra med Manuel, hvilken under sina
ansträngningar att sitta upp, blef liggandes på magen som en skålling tvärs
häcken.
Så satte de omsider i väg med piskorna i högsta hugg. Gub-
barne körde kapp.
Manuel hade emellerlid de rätta tagen i sig. Så snart Masse
skulle köra förbi honom, vred han sitt ök på sned och stängde vägen
för honom. Härs och tvärs öfver vägen gick kapplöpningen under
hoj t och skrik. Men Masse var inte mänska att komma förbi
Manuel. Då blef han väl till sist ursinnig och barkade på Manuels
åkdon så att båda deras hjul trasslade in sig med hvarandra, och
h:i-larne stötte ihop. Man såg dem ett ögonblick i en enda röra,
ii, strax efteråt försvunno hästar och gubbar och åkdon i det stora
diket vid vägen.
Där fick man nu ett grufligt besvär med alt plocka fram
människorna och djuren. Man måste skära sönder selarne och vånnas
förfärligt innan härfvan kunde redas ut, så intrassladt var det.
Masse hade knäckt ett refben och Manuel hade fått högra axeln
ur led. Bägge jämrade sig ömkligen och gåfvo hvarandra skulden.
— Dä’ var du, din förhärdade Massaknöl, som rände på mej
och ställde till hela eländet 1 pustade Manuel.
— Var det kanske inte du, din bandit, som kom opp mä’
kappkörningen, och var dä’ inte du, som körde oärligt, kanske. Jo, du
är rota och upphofvet och du får betala kalaset, dä’ ska’ ja’ visa
dej!
Manuel låg tyst en stund på dikesvallen och grinade illa. Men
rätt hvad det var upplät han sin mun och yttrade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
