Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På det viset hampide det sig att Efraim den helige blef af med
sin arm.
Men själf påstår han, att han måste släppa till honom på grund
af blodförgiftning i handen. Och det tror folk.
Dock jag, som var med i natten, när det skedde, vet det bättre.
Min förklaring tror dock ingen numera, utan jag blir bara fördömd,
när jag vill utreda, hur Efraim egentligen värdt enarmad.
Men Efraim i Paradiset mår just inte bättre än en orm i en
myrstack, då han råkar tillsammans med Lasse eller mej i en
folksamling. Så det är inte underligt, att han är rasande på oss och
fördömer oss.
ingen ska’ därför tro, att Lasse och jag inte ha’ den allra
största respekt och vördnad för gudfruktiga människor. Tvärtom, vi
hålla sådana för att vara vårt likaste folk.
Men Efraim är en skrymtare och en farisé, och sådana kunde
inte själfva Frälsaren en gång tåla.
Därför gör jag mig just inte samvete öfver den förargelse jag
tillfogar honom, ty han förtjänar inte stort bältre, och inte har jag
heller känt några kval öfver det spratt, jag spelade honom i kyrkan
en söndag, fastän det inte var särdeles vackert.
Efraim var med i en likstat den sabbaten, annars hade han nog
inte förekommit i templet.
Jag satt i samma bänk som han. När vi hunno till
gradual-psalmen, kom stöten naturligtvis ut med håfven och då han hann
bort emot vår bänk, tog Efraim med ilsken min upp sin stora pung
med den vänstra näfven samt lade honom på armstumpen för att
öppna honom såsom han alltid gör och måste göra.
Ni ha väl sett, hur enarmade bära sig åt för att reglera sig,
när armen är aftagen strax nedom armbågen?
Just som Efraim började gräfva efter en ettöring, kom stöten
och körde in håfven i bänken. Men jag såg tvärt, att han inte skulle
räcka ända bort till Efraim. Då tog jag fatt i håfstången och rände
till armstumpen på Efraim med en så väl lyckad och afpassad knyck,
att hela den stora pungen ramlade ned i håfvens djup och
innandöme. Och innan Efraim kom sig för ett grand, hifvade jag håfven
tillbaka till stöten, som leende och belåten satte i och sjöng som om
ingenting händt.
Var dä’ infe bra gjordt, gubbar?
Kollekten skulle tillfalla Husaby kyrkobygge den gången.
Efraim förvandlade emellertid sin hy och troligt är, att han just
inte hade så stor nytta af predikan den dagen.
En lång tid efteråt förde han ett grufligt regemente med
kyrko-värdarne, hvilka menade sig inte enligt kyrkolagen äga rättighet att
återlämna något af det, som fallit i håfven. De gingo emellertid så
långt, att de löfvade återställa själfva pungen och däri varande skinn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
