Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ja’ dränker mej! sa’ Salomon.
— Dä’ ä’ synd dä’ mä’! läto vi.
— Nu skulle allt ett halft tjog fikonalöf göra nötta, pep Danjel.
Och så satte vi oss nakota på stranden och giäto just som Israels
barn vid de babyloniska älfvar. Vi skymtade inga utsikter till
förlossning och begrepo inte, hvar vi skulle söka räddning.
Medan vi så sutto där i oskuld och bedröfvelse, sprutlo vi till
vid det att någon kom fram bak våra ryggar och sa’:
— Guss fre’, karlar! Dra’ på er böxera och sett inte här som
spektakel I
Det var just Johan i Snuten, som kom och såg förarglig ut.
Men det blef inte för bättre, än att vi måste tala om för honom,
att luffare eller andra rackare stulit våra kläder och att vi nu sutto
där hjälplösa.
— Dä’ va’ ledsamt! sa’ Johan och ville gå.
I detta ögonblick hade jag ingenting annat att göra, än att falla
till föga inför den fähunden. Därför sa’ jag:
— Ass du ställer oss lite’ att skyla oss med, så ska’ jag skänka
efter, hälften af min fordranl
:— Jojo, nu tyckte du väl, att du sträckte dej ett stycke,
du gamle snåljoppe och kloekeskojare oeh gerigbuk och träskalle!
Men äss du aldrig mer kräfver mej och så nu i vettnes närvaro
förbinder dej att ge mej femti riksdaler den 1 augusti, ska’ jag ställa
klä’er åt er allihop! genmälde den förskräcklige drummeln.
— Då häfver ja’ mej i sjön! svarade jag och ville skutta ut i
vattnet. Ty så altererad blef jag.
Men de andra karlarne höggo fast i mej och predikade för mej
och hotade mej och blånöpo mej öfver hela kroppen, så att jag till
sist inte hade annat att göra än att gå in på villkoren.
Tycker ni er nu inte skönja martyrglorian kring mitt hufvud,
godt folk?
Nå, fem minuter efteråt dängde Johan i Snuten till oss våra
egna kläder, och det begripes ju lätt, att det inte var någon
annan än han, som gömt dem för oss, den hedningen och kinesen.
Och när vi klädt oss samt snopna och långnästa vände våra
näsor mot hemmet, flatgrinade han oeh skrek efter oss: »Gånge det
så hvarjom och enom, som går ut och kräfver pengar midt i söckna
veckan.
Jag skred fram med döden i hjärtat. Och måtte nu Gu’
bevara mitt lilla förstånd och vett, när den 1 augusti kommer och jag
ska’ ut med pengarna.
Säg nu, om ni någonsin hört omtalas en så hemsökt man, som
jag är.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
