Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Innan någon visste ordet af, nappade emellertid Lisa en krake
och drämde till sin man öfver ryggtaflan det argaste hon förmådde.
— Ja’ ska’ minsann lära dej å stjäla, din evinnerlige’ tjufstryker!
skrek hon och’ plaggade på sin man, så att han gång på gång damp
omkull.
— Har du tatt krakarna? Bekänn baral skrek hon. Och Sven
Peter måste falla till föga.
— Ja, ja! Släng ifrån dej staken. Dä’ kan ju hända att jag
misstog mej borta i skogeni jämrade han.
— Men ja’ ska’ bösta ur dej misstagsandan! flåsade Lisa och
gaf honom en sådan bastonad och en sådan förskräcklig stryk, att
.själfva kyrkovärden ömkade sig och började tigga om nåd för Sven
Peter.
— Håll opp, håll opp! Nu har han fått nog för den synden!
Håll opp, säger jag! Han har fått för en half skogspark, och ja’
ska’ inte stämma honom. — Håll opp med stryken, karlen kan ju dö!
bönföll kyrkovärden.
— Bara ett enda snärtande till! genmälde Lisa och svepte till
med staken öfver hasorna på Sven Peter, så att han segnade ner
som en säck.
Sen fick han ligga inne i åtta dar utan att kunna uträtta ett
dugg. Så öm i kroppen och fördärfvad hade stryken gjort honom.
Men stal gjorde han sedan inte, åtminstone på länge.
Hade han nu inte haft denna dråpliga kvinna, skulle karlen
kanske varit förlorad för alltid.
Men hon räddade honom icke allenast undan lagen, utan
bi-bragte honom därtill ett annat sinne.
Hvilken härlig gåfva af Herranom är alltså icke ett förståndigt
fruntimmer! Lefve kvinnan!
Men människan kan falla.
Några år efteråt blef rusthållaren i Grisebo af med sin
silfver-snusdosa på bröllopet i Skunkabo, där både Sven Peter och Lisa
voro’ med. Gubbarne voro lite dragna vid tillfället och det troddes
därför, att rusthållaren under fyllan tappat dosan i snön ute på
gården, ty på stöld tänkte ingen numera, sedan Sven Peter genom Lisas
åtgörande blifvit en dundergubbe.
Men Lisa hade likväl sina misstankar. När de kommit hem på
kvällen och Sven gått till hvila, granskade hon Sven Peters kläder
och så fann hon, gu’bevars, dosan i hans ena byxficka.
En rättfärdig kan falla.
Men Lisa blef så illa arg och därtill så bedröfväd i sitt hjärta,
att hon inte visste till sig, utan tog i hastigheten fotogenlampan, som
stod på bordet, och slängde henne med all kraft och af all sin själ
i skallen på mannen, som var i färd med att somna in.
Nu hade, som sagdt, gubbarne icke hängifvit sig åt någon absolu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
