Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En häradsfriare.
Det finns folk, som synas liksom förutbestämda till elände, olycka
och lidanden, liksom det också å andra sidan finnes personer, hvilka
allting går väl i handom, om de se’n rätt vända sig aldrig så illa.
Mången gång är det dock människans egen skull att hon blir
slagen så att säga till ’en slant och att hon varder till spott och spe
inför sina likar.
Sålunda kan man tämligen riktigt påstå, att de, hvilka icke med
allvar söka till att tämja sina passioner och syndfulla böjelser, icke
äro utan egen skuid till det elände, hvari de råka, och i hvilket de
vanligen allt djupare och djupare sjunka.
Sven i Målen hade blifvit en olycksfågel, en fattiglapp, som mistat
sitt anseende bland människors barn på grund af sin okufliga passion
för hästbyte.
Han har bytt och krånglat och krabbat, så han har nu inte ett
söndrigt grimskaft i behåll. — — —
Pelle i Månsagård har fått gå ifrån gård och grund för sin
eländiga lust alt springa omkring i skogen med bössa och hund, i stället
för att masa fram och åter på sitt gärde bakom en plog.
Bonden är skapt att arbeta på åker och i loge, men inte till att
springa toseter efter harstackare och tjäderhönor. Det är herrars och
latmaskars göromål, fast Gu’ må veta, att äfven det kan suga
kroppa-stollen värre än den argaste ottetröskning. Men det slår dåligt i
spann och medför nästan lika usel förtjänst, som att bråka och slåss
på marknader, torgdagar och auktioner.
Handelsman Vingelblixt i Åbo har blifvit ett reelt vrak för spels
skull.
I början af hans bana var det storståtligt att se honom och
iakttaga, hvilken maffe han var, när han kom fram till kyrkan vid
midsommartiden i nya gummigaloscher n:r 13 med yllefoder och i stor
ytterrock.
Han var så rotad då, att han inte med egen handkraft mäktade
taga upp plånboken. Så stinn var hon och så trångt satt hon i
innanfickan. Skulle hon fram mens han stod bland det beundrande
folket på kyrkbacken, så dängde han alltid tillbaka öfverrocken och
sa’ till någon af de närstående:
— Ta’ i ett tag å hjälp me’ opp mä’ plåneboka! llu’ sväller
lite’ för möet. Tråka ner henne kan ja’, men ta’ opp henne ä’ värre!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
