Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kyrkvärdens syn i nyårsottan.
»Prata strunt och önska nyår, dä’ går väl för sig, men äta ost,
när en ingen har, dä’ ä’ värre», är ett ordstäf, som vi rätt ofta
begagna härute.
Och det är sant.
Nu för liden ställer det där nyårsönskandet inga vidare kraf på
oss, sedan vi lätt och lustigt, komma ifrån he]a affären med några
tryckta kort, några 4-öres frimärken eller en enkel tidningsannons,
hvilket senare naturligtvis är det allra förnämstat
Men det fanns dock en tid, då nyårsönskandet, åtminstone inom
småstäderna, satte vännerna på sådana prof, att väl ingen af oss i
denna tid skulle stå ut med dylika ansträngningar och vedermödor.
Man brukade inga nyårs- eller visitkort på den tiden, utan man
frambar personligen, uppsträckt i hvit halsduk och svarta kläder och
»stukis», sina fromma välönskningar till samtliga sina grannar, vänner
och bekanta.
Och på den tiden fanns det, gunås, icke heller något
goodtemp-leri eller blåbandisteri eller någonting absolut på jorden, såsom det
nu lär göra, utan det Var glögg och mumma, konjak och starköl,
rom och brännvin och vänskap och svinahös i husen.
När så de uppsträckta och ärevördiga gubbarna gingo ut på
sina nyårsvisitor, var det alldeles detsamma som att börja sitt år med
ett drickande utan like och ett ätande på hvilket ingen ända fanns.
Det var, sägs det, icke heller just med så glada känslor som
fruarna i dylika småsamhällen räckte fram de höga hattarne och
sön-dagsstafvarne åt sina herrar och mästare, när dessa skulle draga ut
på nyårsvisiter.
De voro aldrig riktigt säkra på, när de skulle få gubbarna åter,
men i hurudant skick de skulle komma igen, det visste de af gammal
pröfvad erfarenhet. Och det berättas vidare i de gamla
småstadskrönikorna, att nyårsdagens middagssol alltid sken öfver en skock
högtidsklädda män, som leende och nöjda, rödmosiga och trallande
gingo och ledde sig vid staket och husknutar eller kraflade sig fram
»på alla fyra» öfver de öppna platserna, där intet stöd fanns att
tillgå. Och var så tillika halt väglag, skickades pigorna ut vid
middagstiden att samla upp de goda husbönderna och nyårsgratulanterna
hvar de kunde finna dem och deras hattar än här och än där vid
dikeskanterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
