Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Dä’ ä’ märkvärdigt hvad vetenskapen ä’ högt uppdrifven i
vår tid!
— Dä’ ä’ lögn! brummade gamle Andreas i Furelund, hvilken
är en sådan där inpiskad och envis gammal gök, som för sitt lif inte
tål något nymodigt, rätt om det är aldrig så bra.
— Ä’ dä’ lögn? skrek Sven och såg ut som han fått en slef
hvitgröt i vrångstrupen.
— Dä’ ä’ lögn och skräfvel! lät den andre.
— Ja, men tänk på våra krigsmaskiner! Tänk sådana förfärliga
kulor om flere, flere skeppund, som di nu kunna slunga milsvis och
ändå råka precken!
— Dom va’ värre förr!
-— Hur kan I säja så’nt; det vet en ju att det är osanning?
— Har du inte sett jättestenarne där borta vid Bråten? Dom
ä’ stora som små berg. Jätten har kastat dit dem från Rumskulla!
Hva’ ha’ I för maskiner nu för tiden, som kunna kasta sådana en
så’n väg? Nähä du, min gosse lilla, där blir allt bå’ du och den
där »Kuppen i Essen» bet och små!
Vi andra till att hojta och grina, så att fruntimren trodde skam
farit i oss. En del höll med Sven och en del med Andreas. Men
Sven, som ju gått i folkhögskolan, ville inte, förstås, ge tappt i en
diskussion. Och så underligt var inte det.
— Nå, men järnvägen då och telefonen? Hade dom sådana i
forntiden? sa’ han och såg segerviss ut.
— Nähä, gualof, men dom hade det som bättre var! Dom hade
Lonkentus och inte ett dugg till skatter.
Jestanes, hvad vi grinade och skrålade:
— Bravo!
— Anagga den Andreas. Han har, minsann, skallemejan på
rätta stället.
— Där tro’ ja’ du blef bet, Sven!
Denne senare vred och vände sig och krängde med kroppen,
som en ål på en ref.
— Dä’ omöjligt att diskutera med en så’n, som bara sätter sagor
emot verkligheten! lät han till sist.
— Sagor? Ah hut! Jag har sett jättestenarne tusentals gånger.
Såg dom på hitvägen. Och det andra har jag läst i böcker, i tröckta
böcker, du spoling! röt Andreas.
— Ja, det håller streck! inföllo vi, som inte riktigt visste hvem
af dem vi skulle hålla med.
När vi så inbördes en stund öfverlagt om det här och just som
bäst voro i färd med aftonvarden, ljusnade Sven, gick bort till Andreas
och sa’:
— Det kan väl vara, att di inte voro så dumma i forntiden
heller, men en ting vet jag, som dom inte dugde till!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
