Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Patron Snuselin och jag på äfventyr.
I.
På den stolta plats, där jag bor, ha’ vi en ganska reputerlig och
dråplig handelspatron, som heter Snuselin. Han och jag äro stundtals
de bästa bussar i världen, men rätt hvad det är blifva vi dödsfiender,
hvadan vår vänskap kan sägas vara så där tämligen obeständig,
alldeles som flickornas kärlek.
När jag skrifver det här äro vi osams igen.
Nu är det så, att patron Snuselins hustru är tämligen sträng af
sig, så att karlastackarn har just inte alltid så roligt i hemmet. Det
är en sak som jag måste erkänna, rätt så stora ovänner vi äro.
Han behöfver alltså en smula muntration ibland, och det må ingen
förlänka honom. Men det är inte alltid en ren och oskyldig glädje
han jäktar efter, och det är på grund däraf, söm vi stundom råka i
ovänskap. Och eftersom synden ju alltid straffar sig själf, går det
ock Snuselin ibland rasande illa, när han försöker sig på sina syndiga
nöjen och tager sig för alt lura hustru sin och föra henne bakom
ljuset.
En dag kom han emot mig på gatan, log och sa’:
— Vill du följa med på en liten tripp neråt Lungemosa socken
i moron? Det är grant väder och lätt väglag och så ta’ vi en
tref-lig matsäck med oss!
Om jag minns rätt flickade den kanaljern också in några ord om,
att vi, i djupaste hemlighet förstås, skulle kröka af ner till flickorna
i Blankebo gästgifvargård och dricka en kopp kaffe där, men att vi
skulle hålla tyst med den saken, så att inte våra käringar fingo nys
därom, emedan det då, som han sa’, skulle bli ett evinnerligt
spektakel.
Jag var inte med på’t till att börja med, det var som en inre
röst hade varnat mig, och jag hade ordet uppe i munnen för att säga:
-— Vik hädan, Snuselin, och fresta mig icke med matsäck och
Blankebo flickor.
Men just i detsamma knäckte den djädrans skalken till att under
en half timme utbreda sig till den grad öfver arten och beskaffenheten
af matsäcken samt smackade med läpparne och utvecklade en sådan
vältalighet vid beskrifningen af den ena Blankeboflickans ögon och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
