Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Te* våren I»
Ute hos oss på landet skall allting stort ske antingen på våren
eller om hösten.
Har man fått i sinnet att draga till med någon riktigt märklig
giirni.ig, heter det alltid, att »det och det ska’ göras till hösten, och
blir det då inte förr, så ska’ det då förbanningen ske te’ våren!»
Om hösten gifter man sig bra gärna, och om våren »tages man
med jordbruk».
Har man någon fordringsägare — och hvem har inte det — så
(röstar man alltid den betryckte och djupt bedröfvade mannen, när
han kommer och kräfver, med detta lyckliga budskap:
— Ja, nu är det då stört omöjligt, men till hösten så ska’ det
då bestämdt vankas pengar!
Har man gått och bytt bort sitt hjärta — och det göra vi ju alla
-—■ samt lofvat den lilla tro och äktenskap, så heter det ju ständigt
i sommardagar: »Te’ hösten, du, så ä’ dä’ allt vi, som sätta bo, när
potater och krösen bli mogna!»
Den lilla blir, förstås, så innerligt glad för hvar gång hon hör
dessa ljufliga ord hviskas i örat under skymmande lördagskvällar, och
se’n går hon och tycker, att sommardagarna äro så långa och skrida
så sakteliga.
. Men så kommer omsider hösten, fårorna rämna öfver de
svällande polatisknölarna och marken i skogsiyarna står illröd af lingon.
Då bleknar däremot lilla tösens kind, när det — såsom, ofta är
händelsen — heter:
»Dä’ va omöjligt att få ihop’et; dä’ ä’ så godt att vi töfva te’
våren, så få vi lite’ bättre i ordning mä’ bå’ dä’ ena och dä’andra!»
Slutligen bryter så våren in, men då heter dä’ kanske: »Te’
hösten» igen.
För många, måhända för de allra flesta, kommer på det viset
aldrig den vår eller den höst, som hägrade så vackert på hoppets
himmel, som skapade så många fagra sommardrömmar och väckte så
många värmande tankar i vinterdag.
Men detta hopp hjälpte oss dock att lefva, det satte nerv i våra
armar och mod i våra bröst under dagarnas långsamma och tröttande
släp. Ty det välsignade hoppet är dock elden under lifvets stora
ångmaskin. När det flammar och brinner, så går det undan, men slocknar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
