Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mina läppar mot hennes högra ögonbryn och kyssfe henne där. När
jag gjorde det, hvilket jag för resten aldrig ångrar, så är det ju
möjligt, att hon räckte upp sitt hufvud, ty det var väl därför som mina
läppar viljelöst mötte hennes, i hvilka det heller inte var just mycke’
större vilja än i mina. Och det kvittar. Jag minns bara och skall
ända till det ögonblick, då min själ flyr, minnas att det där
ögonblicket var det enda, under hvilket jag varit säll och lycklig och stolt
här i lifvet.
Det var ingen synd och ingen skam och intet brott i den kyssen.
Det var två varma barn, hvars läppar möttes därför att det måste
så ske, när vår och himmel tillåtit kärlek växa och gro i deras
hjärtan, alldeles som de låta blommor slå ut i solljus under ljumma
västanvindar.
När knopparna vuxit sig fulla och starka, så måste de spricka
och slå ut. — — —
Men så hade man sett oss vira armarna om hvarandra, man
hade sett våra oskyldiga läppar mötas, och det var dumt och elakt
ocli styggt folk, som sett det, folk, inom hvilket ingenting godt kan
gro. Ty det är med människorna som med åkrarne: där skulorna
och gödselhögen vräkas, där växer ingenting annat än tistlar och
nässlor, och där bränner man sin fot och sin hand.
Nåja, det var jag, som drog Maja intill mig, det var jag, som
kysste henne. Och om Serafim eller den så kallade Cherubim ställt
sig emellan oss med sitt bart huggande svärd, så hade jag gjort det
ändå. Och ängelen — det är jag säker på — skulle gått åt sidan
och lett och varit nöjd, ty änglarna, de rena, le ju och glädjas, när
människobarn älska hvarandra.
Men hvarför kastade ej hädarne sina stenar på mej, som hade
tålt det och grinande stått emot det? Hvarför kastade de dem i
stället mot den veka och svaga? Jo, för det att de skulle göra än
mera ondt.
Så blef hon till ett flarn. Hon var för stolt för att höra det,
och så drog hon bort med sitt brinnande hjärta, som väl nu har förtärts
i det kalla och ödsliga lifvet, och lämnade mig här utan glädje och utan
hopp, utan lycka och utan framtid. Hvad mänskligheten ändå är feg!
Det var ju mot min barm, de skulle kastat sin smuts, det var med mig,
de skulle tagit ryggtagel. Men de föredrogo att bryta den veka och
doftande liljans spröda stjälk. Det var lättare, förstås, sa’ Bengt och
hans läppar voro bleka.
— Ah, sitt nu inte här och grubbla på Maja. Det linnes ju
flera än hon och lika vackra töser som hon. Inte ska’ man gå och
ha tråkigt för eft fruntimmers skull. Statt upp Bengt, så kila viner
och vittja våra nät, lät jag.
Nå, den sabla karlen steg upp och skakade på sig och glodde
på mej’ föraktfullt, som om jag varit skyldig honom pengar och mum-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
