Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vådaskott.
Jag ska’ tala om, att vi lia en poststationsföreståndare här ute i
socknen, som inte ställer sitt ljus under någon vare sig skäppa eller
halfspann. Jag törs nästan svära på, att själfve den kunglige
generalpostdirektören inte är så djädrig att fala vid eller så hög i sinnet
som vår poststationsföreståndare är. Ja, till och med kungen i sitt
majestät är skam så mycket mera nedlåtande och gemener än vår
»postmästare», såsom han älskar att kallas, den rytande ultVen. Och
kungen är mycket mildare också. Det minns jag sedan jag var med
i den s. k. deputationen till slottet, när vi skulle ligga oss till en
präst en gång för många herrans år se’n. Vi fingo prästen, fast vi
just inte båtade af honom. Men så mycket lärde jag af den resan,
att en kung inte är så hög i sinnet som en gammal pösig och snusig
och flottig och ilsken poststationsföreståndare, hvilken säljer för
tjugofem riksdaler frimärken i kvartalet.
Kungen hälsar på folk som en vanlig människa, och kungen kan
skratta som en annan karl. Men det gör inte poststationsföreståndarn,
utan han bara ryter och skäller och glor som en tjur på en
kötthandlare.
Jag minns än i dag hur det bar till, när vår deputation kom in
i slottet och skulle träda fram för majestätet och underdånigast
anhålla om prästen. Häradsdomarn i Lockebo skulle föra vår talan, och
vi hade spelat öfver och lärt att bocka oss. Själf hade jag i fjorton
dars tid förut gått i lagårn och öfvat mig i ödmjukhet och att göra
fina komplimanger. Jag förutsatte nämligen att min store och granne
högerstut var kungen och allt det öfriga fäet, stutar och kor och får,
hofherrar och liofdamer af olika valör. Så gick jag fram och
bockade mig för stuten och mjukade upp ryggen på mig, tills jag kunde
böja mig så, att jag blef såsom den yppersta sprättbåge.
— Buh! lät stuten och ristade på hufvudet och såg bå’ förvånad
och belåten ut, när jag slutligen blef god för att bocka mig, så att
skallen nästan snuddade vid golfvet i fodergången.
På det viset blef jag säker, och hjälpeprästen sa’ också, alt jag
var öfver höfvan »hoffähig», när vi drogo åstad.
Nå, när vi omsider kommo inför kungen och skulle till att bocka
oss, så var där så ställdt, att golfvet var såsom den hårdaste glanskis,
hvadan häradsdomaren, som var rätt bra tjock och oviger och hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
