Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke allt hvad nämndemannen krängde ihop, ty han är en sabla karl
och kan verkligen skrifva stämningar, som gå på djupet.
Tre eller fyra dar efteråt for jag till sta’n igen och träffade på
hästabotaren.
— Om vi ge’ honom en dosis till, så tror jag att vi få
sjukdomen ur honom och att dä’ än en gång kan bli folk utå hästen!
sa1 Alström, när han noga bekikat honom.
Och så fick jag än en gång ränna efter brännvin och ställa mig
till att hålla upp bakfoten.
Men denna gång var hästen icke riktigt med på’et. Rätt som
han stod, ryckte han foten ifrån mig, och när jag då tittade mig
omkring, fick jag se Alström stå — med buteljen för sin egen mun
och klunka i sig medicinen med en sådan fart, att han kunnat storkna.
Då gick ett gudomeligt ljus upp för mig. Jag begrep nämligen
tvärt, att hästen aldrig varit sjuk, utan att den rysansvärda
stadsbosmeden lurat mej allt ifrån begynnelsen för att komma åt brännvin.
Ä’ke det grufligt att tänka sig! Jag hade fått springa efter del
och betala det och därpå som ett spektakel ställa mig med ryggen
mot skojaren och streta med hästens bakben mens han i lugn och
ro tömde hela buteljen samt dessutom ge honom betalt för besväret.
Tror ni, go vänner, att nå’n annan än en helt och hållet gudlös
stadsbo kan utföra ett sådant spektakel?
Och det sa’ jag Alström också. Men han bara grinade åt mig.
— Hva’ hundan ä’ ni bönder skapade till annat än att luras!
Skål! gapade han.
Med en sådan människa kunde jag ju för skams skull inte byta
ord, utan knallade mig dädan.
Nå brännvinet och besväret behöfde jag ju inte hänga mig för.
Det var ju världsliga saker. Men värre var det att jag gått och stämt
Jösse i Fågelsången på grund af den brännvinstörstande banditens
funder och skoj.
Jag fick lof återtaga stämningen och be Jösse om ursäkt, och
sådant skär en karl i själen. Men så ha hans pojkar därtill diktat
en visa om mej och Alström och hästen, och gjort mej till ett stort
socknaspektakel, och det kväljer mej värst.
Hade jag inte den trösten, att jag likväl lurat Jösse i
hästhandeln, så vet ingen hvad jag kunnat göra mig själf i förargelsen och
disprationen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
