Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förlofningskalas.
En vecka voro bå’ jag och en hel hop andra hård vallsgubbar
och gummor och flickor och pojkar här i socknen, skam till sägandes,
nära döden och utstodo svåra och olidliga plågor. Med mig själf var
det så nära på utspel, att jag höll mig mer till psalmboken och
pietisten än till andra tidningar och tidskrifter. Och då kan en allt
veta, att det var allvar å färde.
Och nu ska’ jag »remitera» ut hela eländet. Men det går inte
för sig, utan att jag får börja från början.
Den här Andreas i Skägganäs,’som gubevars alltid haft en viss
flax i alla sina affärer, fast han var en ganska framstående dumbom,
hade blifvit änkeman för cirka ett halft år se’n. Och inte sörjde han
så värst mycke’ öfver den saken, för hon, som dog, var svager och
halter och hade därtill lungehosta, så karlen hade just aldrig haft nå’n
reel nytta af henne, hvarken inom- eller utomhus, hvarken i det ena
eller andra hänseendet. Men han hade tagit henne till äkta ändå för
hennes medels skull. Och det får man ju inte häda Andreas i
Skägganäs för, ty om ett fruntimmer bara har godt om medel, så
kvittar det egentligen, om vackerleken inte är så öfverdrifvet stor. Och
har hon mycke’ på kistbotten, och ä’ hon mycke’ grömmer, så är
då lite’ lungehosta hos henne rakt inte att förkasta.
Alltså sörjde inte Andreas i Skägganäs så särdeles mycke’ när
han blef änker, utan tog den saken kristligen och på ett undergifvet
sätt, fast han visste att jordölet, som han fick hålla midt i
»Olsmässe-kroken», då vanligen allt är uppätet, skulle gå till inte så illa lite’.
Om han därför såg lite’ nedslagen och dyster ut, så var det, förstås,
för den kostnadens skull. Åtminstone är det min tro. Ty en karl i
hans ställning får ju inte ställa till jordöl på knussel, utan på ett
hedersamt sätt, särdeles när själfva matmora gått undan.
Och Andreas knusslade inte.
-—- Du gör nok snart om samma manöver och kniper dej ett
rikt gifte otill! lät jag till honom vid begrafningen.
— Ah nä, den räf, som varit i sax en gång, aktar sig efteråt!
svarade han och ville ta’ sig ett annat prat.
— Den som lefver får si, och osvuret är bäst, Andreas!
stol-lädes jag!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
