Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att det inte ska’ bli mer igen utå din lekamen än stöflarne. Da
känner mej. Ja’ har stukat dej förr! genmälde Flallingebon.
Då blef Manne emellertid rent ifrån sig och jag skulle aldrig
trott honom om den snabbhet, som han nu utvecklade. Men ilskan
kan ju göra underverk ibland. Som en blixt släppte han taget med
högra handen i Flattingebons rockkrage och grabbade med densamma
falt i skägget på’n oeh ryckte och slet och gaf sig till att springa åt
vägkanten. Det gjorde måntro ondt i Flattingebon, så att han måste
följa med och han vrålade som om man stuckit en knif i honom. När de
kommo till dikeskanten, gjorde Manne en sväng och snurrade omkring
med karlen ett par hvarf. Se’n slängde han ner honom i diket. Men
det var inte nog med det, utan när Flattingebon låg maktlös därnere
och innan han kom sig för att resa sig upp, sprang Manne på’n och
sparkade honom oeh trampade på honom och hand terade honom
riktigt illa.
Jag lät honom hållas en stund, eftersom Manne och jag äro
sockenbor och den andre en utsocknes karl. Men så anropade mig
Flattingebon om hjälp.
— Hva’ är du för ett vilddjur, som kan stå och si på, hur han
fördärfvar mej? A’ du en kresten eller hva’ ä’ du för en? sa’ han
till mig.
Då kunde jag väl inte annat än varkunna mig öfver honom. Ty
en kresten vill jag vara, om ja? jast inte är någon värst framstående
sådan, som de flesta af mina sockenbor vilja vara.
Jag drog därför upp Manne ur diket och tog honom med mig
samt lät Flattingebon ligga ogild. Men han kraflade sig snart upp, ty
när jag om en stund tittade mig tillbaka, såg jag honom stå på vägen
och höta åt oss. Hans ena polisong var då borta.
När vi vandrat en stund sa’ Manne:
— Gud ske tack och lof, att jag fick klå den usslingen! Jag
känner mej nu så lätt om hjärtat, att jag har lust att dansa på
vägen.
— Hva’ är du då så arg på honom för? sporde jag.
Manne gick tyst en stund.
— Jo, sa’ han, om någon gjort dej hälften så mycket ondt, som
den där gjort mej, hade du längesedan mördat honom.
— Aj, aj — hva’ har han då uträttat mot dej? lät jag.
— Ah, dä’ kan kvetta! genmälde Manne och bet ihop tänderna
och gnisslade.
Men jag släppte honom inte.
— Tala om det, för du vet väl, att hos mej hvilar det som i
grafven! tiggde jag.
— Nå så får gå då! Jo, i min ungdom friade jag till Hilda i
Hafrabo. Hon hade lietusen riksdaler kalla pengar och en hel hop
lösegendom. Däraf kan du veta, att hon var eftersökt och öfversväm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
