Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligt tillsammans med den där lilla burriga hoppelossan. Men hvilken
tös i världen skulle väl våga gå jämnsides med honom för alllid?
Så blef där, förstås, ett litet kolifej i Blankebo, när gökarne
vankats. Där var nan som sa’ ett glåpord till Anders och så fick
denne falt i gossen och ville hyfva ut honom genom fönstret efter
sitt gamla manér. Men det blef ingenting af den gången. Det var
någon, som kom emellan.
Nix, det får du inte, Anders! Jag ställer mig framför,
förstår du. Och lyder du mig, så töcker jag om dej!
Det var Kajsa i Rydhemmet. Men den vilde pojken ville inte
ge med sig ändå. Det var ju mot hans natur, kanlänka. Då höjde
hon sig på tå och hviskade i örat på’n.
— Lyder du mej inte — så, så, ja — töcker jag om dej ändå!
Ser ni, godt folk, det låter underligt, men de orden knäckte
Anders för alltid. Det var som hade han fått en elektrisk stöt. Han
rent af darrade till och släppte ynglingen, som han velat dänga ut
och misshandla. Hans ögon, som nyss glott så hårdt och hvasst,
fingo ett blidt och vackert uttryck, och vi kände knappt igen rösten
på’n, när han ögonblicket efteråt sa’:
— Ja, honom ska’ jag inte röra. Men så tar jag dej i hans ställe.
Och så tog han Kajsa om lifvet så vackert och varligt som hade
hon varit af silke och glas och gick bort med henne från lekstugan.
Kajsa följde med midt för niisan på oss, följde honom precis som hon
inte haft någon egen vilja. Och vi bara gapade efter dem och und-
rade om hon var vettig och huru det skulle sluta.
Hvad de pratade om den’ kvällen, det vet Gud och stjärnorna.
Men finns det nu en hejdundrande- pojk i socknen, så är det
Anders i Uppebo, och all världen inser, alt det är den illmänskade
lilla Kajsebiten i Rydhemmet, som skapat om honom och gjort det
med honom, som hvarken lag eller hån eller svält eller förföljelse
eller ens moderskärleken förmådde.
Det dröjde nu inte länge, förrän han skapade elt litet väckert
hem åt Kajsa och sig, dit de fingo flytta in med sin stora och under-
liga kärlek, som växte sig större och starkare dag ifrån dag.
— Att du ändå så kvickt förmådde vända dig efter förhållandena
och bli spak och medgörlig, du med ditt sinne! sa’ jag en dag till
Anders.
— Ah, jag vänder mej inte efter folk för deras skull, utan för
Kajsas skull. Det roligaste göra som finns, det är att göra det, som
hon vill. Och spak och medgörlig är jag inte, dä’ ä’ löx, annat än
i hennes händer. Ser du, hela kodiljen är bara småsaker, fnask och
elände. Att älska, så som Kajsa och jag, det är det enda, som är
värdt att fästa sig vid. Jag har numera inte tid att bli arg på folk
eller slåss med folk eller förarga mej längre. Jag har bara håg och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
