Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Grannsämja.
Min granne, Sven Månsson, är den konstigaste kropp som finne
i världen, och fast jag bott honom på ett par bösshåll nära i snart
fyrtifem års tid, är det stört omöjligt att jag ändå kan lära känna
den fördömde räfven. Ty en räf är han, full af illfundighet och hyss
och lurilej. Jag har naturligtvis kommit att bli granne med honom
för mina många oeh stora synders skull och på det att jag dagligen
skall öfva mig i tålamod. Och det har jag sannerligen fått göra.
En konstig kropp är han. Om han t. ex. lånar bara så lifet
som en snöskofvel eller en hacka eller en grep eller en selpinne utaf
mej, så kommer han tillbaka med’et på sagder minut. Det klickar
aldrig och har aldrig klickat under alla åren. Och om han skadat
skofveln eller grepen eller någon annan doning, som han fått till låns,
så är han ledsen och öfvergifven till dess han fått lämna skälig
ersättning.
Men om han åter kommer och lånar femti riksdaler på åtta da’r,
så händer aldrig att han kommer igen med pengarne ens samma år.
Är inte det underligt?
Och om jag händelsevis kräfver honom, så blir han bara arg
och skäller oeh hatar mig värre än förut.
— Jag kan väl inte stjäla pengar. Eller kanske du tror att jag
är gjord utå pengar, efter du skriker, din snålelin! Eller tror du att
pengar växa på träd? gormar han oeh hötar emot mig, precis som han tänkte
sig till att leverera mej smörj i ränta. Och när han så till sist efter ett
par eller tre års tid betalar igen lånet, så gör han det med en min,
som om han gåfve mig beloppet till skänks samt af stor nåd och
barmhärtighet, så att jag får tacka och bocka mej och krusa för
honom och spendera på’n precis som om han vore min synnerlige
välgörare. En sådan granne har jag. Men jag får inte beklaga mig,
ty din granne, o, min läsare, är måhända utaf alldeles samma ull och
sinne uti lånevägen, kan jag tänka.
Ja, det är ett otyg med grannar. Goda vänner är det inte
alldeles omöjligt att stundom träffa på lifvets stig, särdeles om man har
det så ställdt, att man kan bjuda och bestå och stiga i borgen. Men
trogna grannar, det är löx.
Nåja, är det så att hvar och en ska’ en gång få stå till svars
för sina handlingar, så får Sven Månsson en het pers att genomgå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
