Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han sprang, förstås, sin väg. Hvad som händt honom blef spridt
och se’n trängdes där, gunås, inte på länge några friare i
Lungemosa dörrar. Och underligt var inte det. Till och med jag, som
just inte bäfvar tillbaka hvarken för käringar eller frierier, skulle nog
betänkt mig ett par gånger, innan jag valt Lungemosa-vägen till min
friarestig.
Men vi ha alla en nådig försyn, som hjälper oss till rätta, när
det blir för trist och för svårt här i världen. Det fick också Mina
bevis på, just när hon började misströsta.
Då kom nämligen Linus i Fänestad och trädde upp på valplatsen.
Hur Mina och han träffades, det kan inte precis behöfva höra till den
här pjäsen.
Men träffades gjorde de och tyckte om hvarandra gjorde de
också så att det sjöng i dem.
Linus bodde i förstukammaren hemma hos far sin och arbetade
lite’ hvarslans. Arbete tryter inte nu för tiden för den som vill göra
något, och betalningen är som en hvar vet inte oäfven. Linus stod
sig därför som en karl. Alla ville gärna anlita honom, för han var
en rapp och stark pojk och en glad och lustig ture, så alt där
hvilade inga ledsamheter där han var med, hvarken när det var fråga
om arbete eller nöje. Men så tyckte Linus omsider, att det började
bli söckent i hans kammare och att det skulle vara så roligt och godt
och förmånligt att ha’ en mänska, som såge hans gamla föräldrar
till godo, när han var borta om dagarne, och som pysslade om
honom själf, när han kom hem om kvällarne och var svulten och trötter
efter dagsverket.
Till allt det där ansåg han ingen på hela jorden lämpligare än
Mina i Lungemosa, och hon å sin sida ville lika gärna till
förstu-kammaren i Fänestad som till Himla, den stackars lilla förkäxade
synderskan.
— Men det är aldrig värdt att du sätter dä’ i fråga. Mor skulle
bara öfverösa dej med ovett och försmädelser, suckade hon.
— Åh, hundingen heller! Jag ska’ ta’ dej midt för näsan på
henne! lät Linus och log.
Så kom han då dit ner till Lungemosa en lördagskväll och satte
sig till att fria och fråga om han kunde få Mina.
— Hva’ ska’ du ha henne till? fräste Britta.
— Te’ hustru! Och den som fått sin lärdom af er, moster, den
blir nog den likaste hustru som står till att få, smilade den filuren.
Britta blef tvärt vänligare.
— Men hva’ ska’ du fö’ henne med?
— Mä’ mat och kaffe och dopp! sa’ Linus. Och den som lärt
sej laga mat af er, moster lella, den kan nok vända till bitarne så
att de smaka på folkavis, så säjer di i hela sockna. För I ä’ hållen
fjr dv-n bästa matmora i hela pastoratet, dä’ säjer bå’höga och låga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
